h-lena

Har redan sagt det på Twitter en gång, men passar väldigt bra här för närvarande också:

"Ju längre man håller tyst, desto vettigare måste nästa sak man säger vara. Tänker mig någon exponentialfunktion för det."

Så ju längre tid det går emellan mina inlägg, desto bättre känner jag att nästa måste vara. Är lite som en ond spiral skulle man kunna säga. Slutligen inser man att man kommit till den där gränsen att något GENIALT krävs och då är man körd. Totalt jäkla körd. Man fattar då att man bara måste bryta den fördömda tystnaden. Som nu. Och det gör lite ont i mig. Känner att jag liksom spär på det där som, om jag inte missminner mig, Marcus Dunberg uttryckte någonstans på internet för ungefär väldigt länge sedan: "De hade ingenting att säga. Och de sa det."

Just nu har jag ingenting att säga. Och jag säger det. Till er.

Det är fredag. Chillar i Stockholm.

Att klockan ringer 04:30 är tröttsamt.

Att klockan ringer 04:30 när man sovit max 3,5 timmar är VÄLDIGT tröttsamt.

Att klockan ringer 04:30 när man sovit max 3,5 timmar och det visar sig att flyget man ska ta är försenat är IRRITERANDE tröttsamt.

Att klockan ringer 04:30 när man sovit max 3,5 timmar, flyget är försenat och det visar sig att wifi-uppkopplingen ombord på planet inte fungerar är - hur ska jag uttrycka mig - SÅINIBOMBENJÄKLATYPISKTTRÖTTSAMT.

Att gå och lägga sig halv ett en vardag är inte så smart.

Att gå och lägga sig halv ett en vardag då väckarklockan står på 04:30, är INTE ALLS smart.

Att skriva blogginlägg innan man somnar när man lagt sig halv ett en vardag då väckarklockan står på 04:30, är korkat.

Att därefter spela nyupptäckta Draw Something* med polare på iPhonen, när man lagt sig halv ett en vardag och klockan står på 04:30, istället för att se till att få mesta möjliga sömn, är ju rent av superdupermegakorkat.



*mitt alias är helt otippat "h-lena" om ni vill ge mig en match i pictionary.

Kalla mig konservativ, men jag kan tycka att det är lite osmakligt att mötas av en halvnaken (och drogad?) kollega i kontorsköket en måndagsmorgon.

Vissa verkar onekligen haft en hårdare helg än andra, men man kanske kan försöka gaska upp sig LITE åtminstone? Försökte att få kontakt, men det var lönlöst; gick liksom inte ens att bryta blicken. Likgiltigheten var total. Man kunde TA på apatin.

Lite olustig stämning precis nu kan jag tycka. Hoppas att det blir bättre framåt lunch.

Fick ett meddelande om att min mejlbox började bli full och att jag borde rensa lite. Sagt och gjort. 1,7GB (typ 1 700 000 000 byte!) togs bort. Kan meddela att jag får en hel del irrelevanta och oviktiga mejl, ja.

Tog 22 windowsminuter* att radera dessa.


*windowsminuter är oftast längre än IRL-minuter (likt de två sista tvättmaskinsminuterna som aldrig verkar ta slut), men idag var det tvärtom; 12 i verkliga livet-minuter tog det.

Ska man se det som ett tecken att jag borde plocka ner adventsstjärnorna när båda lamporna har slocknat? Vi snackar alltså om lågenergilampor som kastat in handduken och vägrar lysa mer. Betyder det att julen är över nu?

Jag må ha den mest hemlighetsfulla beundraren i världen.

Osynliga blommor - who could have known liksom.

Tog med mina föräldrar på middag i Gamla stan ikväll. Fick dem att testa carpaccio till förrätt, trots att de var skeptiska mot det råa köttet. De SA att de gillade det, men låt mig säga såhär, jag tror inte att de skulle klassa det som deras bästa förrätt ever direkt.

Hursom, väl hemma igen visar det sig att grannen har födelsedagsfest. Mina föräldrar konstaterar att det är VÄLDIGT lyhört. Jag själv har aldrig hört något liknande hemma. Dunk-dunk-WEHOOO-dunk-dunk. Tror bestämt att de skriker mer än de snackar med varann där nere. Herre jisses.

Mina föräldrar har dock redan somnat. I min säng. Jag själv ligger vaken i soffan och lyssnar dels på skrikande folket två våningar ner, dels mor och far som snarkar ikapp. Folket två våningar ner lyssnar just nu på en remix av senaste Hits for kids samtidigt som de wehooar. Tror att de har en högst-wehoo-vinner-tävling.

Funderar på senast jag wehooat på fest, men kan inte minnas. Hoppas att det snarare beror på mitt dåvarande alkoholintag som lett till blackout, istället för att det skulle bero på min nuvarande ålder.

Nåja, jag tänker inte gå ner och klaga på de små liven iallafall. Kommer snarare att kasta tio kuddar på snarkande föräldrar. Åtminstone innan jag går ner och knackar på festdörren och ber dem hålla snattran.

Är tillbaks i verkligheten, men känner mig knappt levande. Min hjärnas aktivitet är såvitt över komastatus. Mina fötter verkar hatar mig å det grövsta med tanke på hur ömma de är. Kroppen har sagt sitt genom att trotsigt ge mig en förkylning. Om det var mässhallsluften, de långa dagarna, ölen, kundmötena, Tyskland, dansen, vodka cranberry-drinkarna, sömnbristen, godisätandet eller rent av bilspelskörandet, det vet jag inte.

Vad jag dock vet är att mina föräldrar kommer på besök i helgen. Hur jag tänkte när DET bokades in, hör återigen till det ovetande.

Hämtade ut mitt nya pass i veckan. Som jag redan visste var bilden hemsk. Godkände den motvilligt för ett par veckor sedan, när jag var hos Polisen. Hade gärna tagit en ny bild, men den där passkillen som tog bilden gav mig liksom ingen fair chans.

Jag: Men OJ vad sur jag såg ut.
Passkillen: Man SKA inte le. Man ska va neutral.
Jag: Men kolla luggen då. Ser ju ut som att jag klippt ett jack ovanför näsan ju.
Passkillen: Va? Äh, det gör väl inget.
Jag: Eh? Men jag skulle...
Passkillen: Jag tycker den blev bra. Vi tar den va?
Jag: Whatever.

Jag säger inte att det kommer att hända, men vem vet, kanske "försvinner" mitt pass helt mystiskt, så att jag måste fixa nytt. Sånt händer ju.

SCENARIOT när dragspelande man på tunnelbanan blir ivägjagad av en hemlös med anledningen "det här är MIN vagn din dumme jä-el". Varpå den hemlöse sedan går laget runt på vagnen med sin pressbyråpappmugg i båda händerna och med en betydligt mildare ton "Skulle Ni vilja hjälpa en hemlös man med några kronor?".

DET scenariot alltså. Ni hade behövt vara där. Oslagbart.

Har nu packat väskan. Som vanligt när jag ska bestämma vad jag ska ha på mig flera dagar framöver, får jag lite ångest. Resulterar alltid i en tung väska. Och jag VET att jag minst två gånger de närmsta dagarna ÄNDÅ kommer att tänka:

"Meh, ååååh. Jag skulle ju haft med mig DEN toppen. Och DET halsbandet".

Jag säger inte att jag har världsproblem på mina axlar. Det gör jag inte. Men liktusan är det problem. För mig.