h-lena

Har ni kommit på er själva med att prata till er själva i spegeln? Jag gjorde det precis. Stod och borstade håret. Plötsligt pekade jag på mig själv i spegeln med borsten (?!) och nickandes mot mig själv sa jag: "Ja, men precis. Då tar vi en promenad nu då".

Förvånat tittade jag på mig själv i spegeln. Insåg vad jag gjort. Tittade mig runt. Lyssnade. Hoppas att ingen hörde mig. Jag bor ju trots allt inte ensam. Inte för att jag vet om det vore mer okej om jag varit ensam, men kanske ändå lite mer befogat. Eller?

Sen slog det mig. Jag sa VI. Vem är den andra? Eller var det ännu fler? Det är ju bara jag själv som tänkte gå ut på en promenad. Kanske menade jag och mina nya sneakers. Ja, jag hoppas det. Eller jag menar: DET menade jag.

Jag och mina nya Adidas Hoop Low ska ta en premiärpromenad.

Det är ju lite utav en image-fråga; om man googlat sig själv eller inte. Kan anses lite nördigt, men jag kan förstå folk som gör det. Är väl inget fel med att se vad som kommer upp om man söker på sitt namn.

Nu kan inte jag göra det. Att söka på Helena Nilsson är knappast unikt. Skulle få hur många träffar som helst och inte en enda skulle ha med mig att göra. Jag testade, mest för skojs skull. Emma-Helena Nilsson som varit Fröken Sverige kommer som några av de första alternativen. Det är väl så långt ifrån mig man kan komma, förutom efternamnet och halva förnamnet. 

Jag vet ju till och med folk som har försökt leta upp mig på Facebook som gett upp. För många träffar. Det ger ju mindre träffar att söka på min hemort än mitt namn. Jag vet inte om det säger att jag kommer från ett extremt litet ställe, eller att jag har ett sjukt vanligt namn. Troligen en kombination.

MEN, jag hittade en sökkombination som faktiskt gör att sidor om mig kommer upp på google. "helena nilsson" +Töcksfors. Ja, det skulle väl bara fattas om någon annan kom upp då. Första alternativet är från Stay Friends. Jag vet inte riktigt vad det säger. Min blogg kommer först på åttonde plats. Informationen om att jag vann biljetter till Way Out West från JC i somras kommer till och med före.

Men sen tror jag inte att det är någon annan än jag som gör/gjort just denna sökning. Ganska säker på det. Faktiskt jättesäker. Lika bra det.

Varje morgon käkar jag frukost bestående av All Bran-flingor med syrad mjölk, toppat med en skivad banan. Denna äts i sängen till SVTs nyheter (6:30 eller 7:00 som oftast, men ibland så tidigt som 6:00 eller så sent som 7:30). Och för er som inte visste, SVT ingår typ i norskars basutbud på kabel-tv. Tackar jag för.

Nu var det inte det jag ville berätta, utan snarare att jag brukar ligga där i sängen för att först efter vädret kliva upp. Då har jag fått med mig alla viktiga nyheter, men kan också klä mig eftersom jag då vet vad det blir för väder under dagen. Jag vet om jag ska klä mig varmt, lätt eller inför regn. Smart va?

Idag visade meterologen att det skulle bli regn i eftermiddag. Utan att ha dragit upp persiennerna för att titta ut, klädde jag mig därefter. Som vanligt.

När jag klev ut genom porten iklädd gummistövlar, kappa och med paraply i väskan möttes jag av en snustorr mark och molnfri himmel. Det var i stort sett vindstilla. Hade jag sett fel på vädret? Var jag så trött att jag blandade ihop dagarna? Skulle det bli regn imorn? Folk på gatan gick i sneakers och tygskor; de sneglade lite konstigt på mig när jag haltade fram med min onda fot i ett par gummistövlar. 

Halvvägs till jobbet mötte jag dock en annan tjej som också kom i gummistövlar. Jag kände mig lite lättad. Hon hade också sett väderprognosen. Jag hade sett rätt. Vi utbytte en blick, vilken sa mer än tusen ord; ni vet som bilder kan göra. Vi skrattade okontrollerat inombords. Inte åt våra egna val av skor, utan åt alla andra som gick på gatans. De som efter jobbet idag kommer att bli dyblöta om fötterna när de blir tvungna att traska hem i sina tygskor i ösregnet. Mohahaha...

Nu är klockan halv tio och jag kan ana några moln som sticker fram bakom hustopparna i horisonten.
Det är regn - jag lovar!

Igår var jag så nära lyxhustru som jag någonsin kommer att bli.

Dagen inkluderade inte något som helst jobb, vilket väl är en förutsättning för lyxhustruar. Det var dagens utgångspunkt och därefter följde jag en typisk tisdag för en lyxhustru.

07:30 Gick upp frivilligt. Andra sidan av dubbelsängen var fortfarande bäddad.

07:45 Tog en lätt joggingrunda på 5 km (mest för syns skull).

08:15 Lång avslappnande tropiskt-regn-dusch.

08:40 Hälsosam frukost till nyhetsmorgon på tv (mest för syns skull).

09:00 Piffade mig snygg(are).

09:45 Tog bilen in till stan (här saknades dock privatchaufför).

10:00 Spenderade två timmar, tillika närmare 25.000,- hos guldsmeden. Behöver jag säga att privat rådgivning ingick?

12:30 Långlunch med vännina.

14:30 Privat make up-rådgivning i dryga timmen.

16:00 De smycken hos guldsmeden som hade storleksjusterats under dagen hämtades.

Ungefär här tog väl min dag som lyxhustru slut, eftersom jag stack till Biltema för att köpa delar till skruttiga bilen som inte gick genom besiktningen. Sen fick jag förvisso hemlagad mat hos mina kära föräldrar, vilket kan anses som lyx, men att sedan bli skjutsad i en Volvo 140 till bussen som skulle ta mig vidare till Oslo, kan väl knappast inkluderas i en lyxhustrus vardag.

Men tiden 07:30-16:00 känns som att det är ungefär vad en lyxhustru sysslar med om dagen. Spenderar pengar på sig själv, är egocentrerad och bara lyxar. Sist men inte minst, så ser de inte till äkta maken på hela dagen. Det gjorde inte jag heller. Är det inte så det är? Har jag fördomar?

Samma sak denna måndag, men ändå inte.

Återigen biljettsläpp, men denna gång till Metallica.
Denna gång skulle jag inte bara försöka få biljetter åt min bror, utan även åt mig.
Denna gång med internetdosan vid sidan av datorn.

Bro' ville ha typ fyra biljetter (minst två) till spelningen i Oslo, 17 juni 2009.
Jag ville ha typ fyra (minst två) till spelningen i Stockholm, 7 eller 8 mars 2009. Detta eftersom jag från årsskiftet kommer att bo i Stockholm. Jag har sagt det va? Inte? Men så är det.

Det var inte lika mycket utkastande från hemsidan denna gång, men desto längre köer. Det tog tid. Sen kom informationen om att det var fullbokat. Både i Oslo och Stockholm. Typiskt. Men efter erfarenheten jag fick förra måndagen gav jag inte upp. Detta resulterade i två sittplatser till konserten i Oslo.

Hur gör jag nu? Ska Bro' få biljetterna, eller ska jag ta mig från Stockholm till Oslo för att gå på konserten? Det är ju trots allt innan midsommar, så jag antar att jag skulle kunna jobba i Oslo dagarna innan. Sedan antar jag att det är traditionellt midsommarfirande i Värmland. Bra timing?

Men isåfall, vem ska jag ta med mig? Bro'?

Eller ska jag vara den otroligt snälla systern och låta honom få båda? Isåfall, vad ska jag kräva i gengäld?

Jag har lite att tänka på.

Idag var den vanliga unkna och illamåendeframkallande rökdoften i hissen upp till jobbet utbytt. Istället för en sunkig rökare hade en person med trevligt parfymval åkt hissen innan mig.
Det uppskattades.

Tror att idag kan bli den bästa av veckans dagar.

Mitt emot oss i trappuppgången bor en tant. Alltså, inte i trappuppgången, utan i lägenheten bakom dörren mitt emot vår dörr. Låt mig beskriva henne. Hon är ensam. 152 cm och troligen ett BMI på över 30. Har två stora krukor med plastblommor utanför dörren. Äkta superdupermegafula plastblommor. Bleka hemska plastblommor. Hon har både rullator och permobil, men jag har inte sett henne använda någon av dom. Ärligt talat blir jag glad varje gång jag inte ser henne. Elakt kan tyckas, men låt mig berätta varför.

Tanten är som sagt ensam. Och jag lovar, hon står och kikar ut genom titthålet i dörren alla timmar hon orkar stå upp. Eller nej, hon har nog troligen en bekväm barstol vid dörren, där hon spenderar all sin vakna tid. Kikar man själv ut genom nyckelhålet innan man går ut och ser en soppåse utanför hennes dörr, kan man slå vad en miljon på att hon rycker upp dörren så fort man själv vridit upp låset på ens egen dörr. "Kan du ta med soporna åt mig. Jag orkar inte gå, för jag har ju sån värk... bla bla bla [läs: hon slutar aldrig snacka]." Man bävar för det, för det känns så elakt att gå ifrån henne när hon fortfarande snackar. Eller jag tyckte det förr, nu tycker jag bara att det är jobbigt för öronen. Jag tar förvisso med mig hennes sopor, men man måste gå ifrån henne innan hon tystnar. Jag har aldrig sagt hej då till tanten, för det går inte. Hon bara pratar.

Till en början snackade jag med henne lite. Tyckte lite synd om den gråa gamla ensamma damen, men nu säger jag i stort sett ingenting. Tar soppåsen och bara går. Nej, jag halvspringer. Kanske klämmer in ett "Hinner inte. Jag har bråttom", bara för att verka lite snäll. Men inte alltid.

Idag behövde jag inte ta hennes sopor, men hon hämtade posten när jag kom hem. Då började det. Från det att jag öppnade porten, tog de fem trappstegen upp till dörren, låste upp denna, gick in och stängde, fick jag höra följande. Låt mig också påpeka att jag gjorde allt i naturlig takt, utan att sakta in eller stanna upp. 
 
Tanten: JA, idaaag har det hänt grejer här i huset förstår du.
Jag: Mhm. (knappt hörbart).
Tanten: JA, hon där uppe (pekar uppåt), hon har ramlat omkull. Larmet gick (vilket larm vete katten och jag tänkte inte fråga) och ambulansen var tvungen att komma och hämta henne.
Jag: Usch då. (ganska hörbart).
Tanten: JA, så nu har jag sagt att det inte får stå två cyklar där nere vid ingången. Det är farligt. (Här syftade hon till rullatorerna och jag har ingen aning om var hon menade att de annars skulle stå, eftersom vi varken har förråd på samma plan eller hiss, men inte mitt problem).
Jag: (tystnad).
Tanten: JA, så nu är hon där uppe (jag hade ryggen emot henne vid detta laget, men jag anar att hon pekade uppåt) på sjukhuset och jag vet inte när hon kommer hem igen.
Jag: Hoppas hon blir bättre snart då (sa jag ganska högt samtidigt som jag stängde och låste dörren rakt framför näsan på henne).

Ingen i hela världen hade känt sig elak om denne hade gjort detsamma som jag idag. Inte om man visste hur hon var. En gång plingade hon till och med på och frågade om inte någon av oss kunde gå ut med soporna. Ni ska då veta att soptunnan står precis utanför porten och denna är fem trappsteg ner från hennes lägenhet. Fem trappsteg - inte trappor! Hon är otrolig. Luktar illa gör hon också.

Min bror ringde mig i förrgår. Ville att jag skulle köpa AC/DC-biljetter till honom, när de hade spelning i Oslo i februari 2009. Snäll syrra som jag är sa jag ja. Detta blev ju lite av ett mission.

Klockan 9:00 igår skulle släppet ske och redan 30 minuter innan var sidan såpass överbelastad att man fick stå i kö för att komma in. Vi var flera på kontoret som skulle ha biljetter så vi satt som hökar och övervakade. Irriterade över väntetiden. Svor åt att man blev utkastad. En osäker lättnads suck när man kom till beställning. Dunkade huvudet i tangentbordet i samma sekund som man blev utkastad igen. Efter 20 minuter med konstant klickande och uppdaterande kom jag in och kunde få reservera de tre biljetter som min kära bror ville ha. Då skulle det betalas. Klickade i mina visakortuppgifter. Klickade fortsätt. Meddelande: "Du kopplas nu vidare till din internetbank". What? Jag var tvungen att ha min dosa till internetbanken. Fick panik. Den låg ju hemma!

Efter ca 30 sekunders övervägan slängde jag på mig jackan och sprang hem. Jag joggade inte - jag sprang! Väl hemma, max 10 minuter senare (ja, jag bor nära jobbet), slog jag på dosan. Ringde min kollega. Sa koden. Hon knappade in. Meddelande på dataskärmen: "Ett tekniskt fel har uppstått". Det var för sent.

Under tiden jag snabbt gick tillbaka till kontoret, ställde min kollega mig i kö in på sidan igen. Det tog tid. Lång tid. Min kollega lyckades boka sina biljetter. Jag kom inte in. Bro' ringde och frågade hur det gick. Vågade inte berätta om mitt missöde utan sa att jag försökte så gott jag kunde, men blev utkastad hela tiden. Jag ljög ju inte. Berättade bara inte att jag hade tre biljetter, men sumpade dom.

När jag efter ytterligare 30 minuter åter kom in fick jag följande meddelande: Utsålt!

Shit, shit, shit. Hur berättar jag detta för min bror? Vågade inte ringa. Skickade sms: "Nu är det tydligen utsålt. Sorry..."

Men något inom mig ville inte ge upp. Stod i kö på minst fyra fönster. Det gick ännu trögare. Mina kollegor tyckte synd om mig. De sa inget, men jag kunde se det i deras ögon. Medlidande. Men så, en kollega fick upp beställningsrutan. Jag var tveksam, men hoppades. Pulsen ökade. Kände mig som ett äkta AC/DC-fan, fast jag inte ens kan nämna en enda låt med dom. Det fanns tre platser. Det var inte utsålt. Jag fick dom. Lycka!

Har ingen aning om placeringen, men troligen knappast de bästa av platser. De jag hade i handen först var nog bättre, så sorry Bro' för att jag gjorde en liten miss, men biljetter fick jag ändå tag i. Vill också passa på att be chefen om ursäkt för att jag gjort detta på arbetstid. Sorry x 2.

Bro', du är inte bara skyldig mig 1780 NOK. Du är skyldig mig en jäkla tjänst!

Okej, gårdagen var tuff och jag kan säga att jag var frukterian för en dag. Lite ofrivilligt, men ändå. En mosad banan och ett halvt päron var födan jag fick i mig. Och två glas saft. Antar att jag inte behövde mer energi för att ta mig upp ur sängen två gånger på 30 timmar.

Denna dag gjorde väl att morgonens vägning knappast kan räknas, även om jag önskar att den gjorde det. -1,6 kg visade vågen. Ska dock göra en ny vägning ikväll, eventuellt imorn bitti. Då kan jag tänka mig att utslaget blir något annat. Förhoppningsvis har jag väl iallafall gått ner några hekto och inte tvärtom. Låt oss hoppas.

Annars blir jag än mer deprimerad än vad jag redan är.

Alla hade en, därför var jag med tvungen att ha en. Fem år senare än alla andra fick jag en i julklapp (inkl fem porslinsfigurer). Jag snackar såklart om prylhyllan.

Idag hänger den fortfarande i mitt flickrum hemma hos mor och far i värmlandsskogarna och påminner mig om det tragiska försöket att vara som alla andra. Hade en kompis som samlade på grisar. Hon hade supermånga och jag tyckte det var häftigt. Antagligen för att hon var tre år äldre, så jag ville vara som henne. Började samla grisar även jag. Kom upp i fyra stycken, sen var det inte roligt längre.

Ser nu att jag istället borde ha samlat på hundar. Har ju fem stycken i hyllan, men det var inget jag ens efterstävade.

Försökte dock samla souvenirer från olika ställen i världen. Finns nio prylar från semestertillfällen; sex av dom är från andra personer. Jag har alltså bara köpt tre själv och alla dessa är från en och samma semester. Projekt lades ner.

Rådjuret som finns längst till höger i mitten vann jag när jag kom trea i en slalomtävling. Vilket pris! Det säger väl en del om själva tävlingen. Jag var kanske sex år och iklädd en overall i bävernylon. Undrar jag om det inte bara var tre deltagare. Minns inte. Har troligen förträngt det, men tror att det ska finnas en bild någonstans när jag står på prispallen.

Åh de där doftkrusen. Den klassiska födelsedagspresenten för barn som tyckte att de var 'vuxna'. Jag hade nog tre stycken och troligen gett bort minst lika många. Inhandlades på Evas Presentaffär vid torget.

Inser nu att jag faktiskt har ett minne till i stort sett varje pryl. Minns vem som gett mig den ena, när jag själv gjorde den andra och hur jag sen kom över den tredje. Den där flaskan i mitten till exempel innehåller råolja från Tordisfältet i Norge. Fick jag från Tekniska museét i Oslo när vi i mellanstadiet var där på studiebesök.

Skulle nog bli ett romanform av inlägg om jag skulle ta mig tid att berätta om alla prylar. Avstår därför från det.

Summa summarum: Prylhyllan var aldrig riktigt min grej, hur mycket jag än ville att det skulle vara det. Idag är jag lika glad över att det inte var så.

Ikväll var tredje gången på ganska kort tid som jag bowlat. Fick ett par stirkes och kom upp i ett nytt high score: 113.

Att bättra på till nästa gång:
- Få åtminstone spärrar. Att slå ner 8 och 9 kommer man inte långt på.
- Inte ha några dåliga få-ner-två-käglor-på-två-slag-kast
- Låta bli att skruva klotet åt vänster hela tiden

Ni kunde inte bry er mindre, jag vet, men jag hade inget bättre att komma med.


Eller jo... Jag ledde in i det sista, men förlorade i sista omgång.
Knappast nåt att vara stolt över.
Attans.

Nya tag krävs.
Omedelbums.

Vågen visar mindre även denna vecka, -0,6 kg. Pust. Kan tyckas sakta, men då även förhoppningsvis säkert. Har varit osäker sedan jag började om det verkligen hänt så mycket med min kropp egentligen. Har förvisso tappat ett par kilon, men jag menar, de kan man ju lätt och snabbt gå upp igen.

Men så när jag klädde på mig idag skedde detta:

Måste ju betyda något. Att det går i rätt riktning ändå. Men än ska jag inte stanna. Tvärtom. Let's go!