Sorglig, men ändå väldigt fin dag
Jag vet inte vem jag försökte lura när jag tog på mig mascara inför begravningen idag. Som om jag trodde att jag som vanligtvis sitter i soffan och gråter till folk som är lyckliga på tv, inte skulle göra det i ett fruktsansvärt ledsamt farväl till någon som borde levt 30 år till. Minst.
Och när man sen ser sin underbaraste fina och godhjärtade barndomsvän sitta alldeles förstörd av saknad till sin pappa längst fram i kyrkan, vore det faktiskt totalt omänskligt att inte själv gråta ögonen ur sig.
Det hugger liksom till i hjärtat då.
Och när man sen ser sin underbaraste fina och godhjärtade barndomsvän sitta alldeles förstörd av saknad till sin pappa längst fram i kyrkan, vore det faktiskt totalt omänskligt att inte själv gråta ögonen ur sig.
Det hugger liksom till i hjärtat då.
