Eller hade jag bara fått för lite att dricka?
Jag var på julbord i går igen. Med vårt Stockholmskontor. Vi gick på Hamburger Börs; krogshow och hela paketet. Oslagbart, med Niklas Strömstedt, Petra Mede, Eric Gadd och nån Hanna Lindbladh.
Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. För det var... Det var… Det var, liksom… Inte så bra. Alls. Håller med min kollega om att man hade behövt ha en skämskudde som man kunnat hålla för ansiktet titt som tätt. Mest tätt.
För det gjorde inte bara lite ont i mig när Eric Gadd sjöng ”I wanna love you the right way” och sen riktade mikrofonen ut mot publiken, som en gest att vi skulle sjunga istället för honom, och allt som hördes var musiken. Alla var tysta. Olustiga stämningen man kände då. Ända ner i magen. Särskilt när han försökte igen. Och igen. Med obetydligt förändrat resultat.
Och när Niklas Strömstedt försökte vara rolig i mellansnacken. Det fungerade inte heller. Manuset i sig var inte optimalt från början, men leveransen av det var, om möjligt, sämre. Inövat med ringa skådespelartalang. Krystat. Men framförallt – dåligt.
Petra Mede är ju komiker, så det borde ju vara kul. Kan man tycka. Nu anser ju jag att hon vid tillfällen kan vara lite väl hysterisk, men ändå ganska underhållande. Fast inte heller hon hade en särskilt bra show. Jag hade önskat att hon enbart gick runt och hånade folk i publiken, för det var de enda gångerna som jag ärligt skrattade till ett par gånger. Det kändes äkta. Antagligen för att det var just det – äkta. Tror inte att några av artisterna njöt av att vara på scen. Tror inte att de hade kul. De KAN inte haft kul. Förutom Mede när hon gjorde sig rolig på publikens bekostnad. Tror hon gillade det. JAG gillade det.
I slutet av showen slog tanken mig: Är det mig det är fel på? Borde man gilla detta? Är jag plötsligt lite pretentiös? Är det såhär folk som är pretto känner sig mestadels? För visst kände jag mig lite förmer när jag satt där i publiken. De flesta skrattade ju mest hela tiden. Jag skämdes. Inte bara för showen i sig. Utan bland annat även för det där förfriskade 40+gänget som ordnade till ett eget dansgolv mellan borden och röjde loss [läs: försökte dansa sexigt] till musiken (här snackar vi alltså Niklas Strömstedts hits!), samtidigt som de flörtade vilt med varandra [läs: åmade sig framför/mot varandra].
Sen skämdes jag också för mig själv. För föraktet jag kände. För hur jag inte kunde dras med eller ens försöka underhållas av det hela. För insikten i att jag kanske är lite pretto.
Men å andra sidan. Är DET definitionen av pretto. So be it. Då får ni kalla mig det. Gör’t bara.
Hanna Lindbladh då? Glömde jag kommentera henne? Alltså, jag vet i ärlighetens namn inte vem det är. Men nej, hon gjorde inget vidare intryck på mig hon heller.
Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. För det var... Det var… Det var, liksom… Inte så bra. Alls. Håller med min kollega om att man hade behövt ha en skämskudde som man kunnat hålla för ansiktet titt som tätt. Mest tätt.
För det gjorde inte bara lite ont i mig när Eric Gadd sjöng ”I wanna love you the right way” och sen riktade mikrofonen ut mot publiken, som en gest att vi skulle sjunga istället för honom, och allt som hördes var musiken. Alla var tysta. Olustiga stämningen man kände då. Ända ner i magen. Särskilt när han försökte igen. Och igen. Med obetydligt förändrat resultat.
Och när Niklas Strömstedt försökte vara rolig i mellansnacken. Det fungerade inte heller. Manuset i sig var inte optimalt från början, men leveransen av det var, om möjligt, sämre. Inövat med ringa skådespelartalang. Krystat. Men framförallt – dåligt.
Petra Mede är ju komiker, så det borde ju vara kul. Kan man tycka. Nu anser ju jag att hon vid tillfällen kan vara lite väl hysterisk, men ändå ganska underhållande. Fast inte heller hon hade en särskilt bra show. Jag hade önskat att hon enbart gick runt och hånade folk i publiken, för det var de enda gångerna som jag ärligt skrattade till ett par gånger. Det kändes äkta. Antagligen för att det var just det – äkta. Tror inte att några av artisterna njöt av att vara på scen. Tror inte att de hade kul. De KAN inte haft kul. Förutom Mede när hon gjorde sig rolig på publikens bekostnad. Tror hon gillade det. JAG gillade det.
I slutet av showen slog tanken mig: Är det mig det är fel på? Borde man gilla detta? Är jag plötsligt lite pretentiös? Är det såhär folk som är pretto känner sig mestadels? För visst kände jag mig lite förmer när jag satt där i publiken. De flesta skrattade ju mest hela tiden. Jag skämdes. Inte bara för showen i sig. Utan bland annat även för det där förfriskade 40+gänget som ordnade till ett eget dansgolv mellan borden och röjde loss [läs: försökte dansa sexigt] till musiken (här snackar vi alltså Niklas Strömstedts hits!), samtidigt som de flörtade vilt med varandra [läs: åmade sig framför/mot varandra].
Sen skämdes jag också för mig själv. För föraktet jag kände. För hur jag inte kunde dras med eller ens försöka underhållas av det hela. För insikten i att jag kanske är lite pretto.
Men å andra sidan. Är DET definitionen av pretto. So be it. Då får ni kalla mig det. Gör’t bara.
Hanna Lindbladh då? Glömde jag kommentera henne? Alltså, jag vet i ärlighetens namn inte vem det är. Men nej, hon gjorde inget vidare intryck på mig hon heller.
