h-lena

Man skulle kunna säga att jag är någon form av ofrivilligt materiellager för hela kontorslandskapet jag sitter i. Alltså, inte bara för mina kollegor, utan även för alla andra frilansare/egenföretagare som sitter här. Alla har liksom lärt sig att jag sitter på det mesta inom kontorsmateriel. Jämfört med dom är just kontorsmateriel min specialitet. Jag är kontorsmaterielets mästare.

Helena, har du en överstrykningspenna?
Helena, har du tejp?
Helena, har du en hålslagare?
Helena, har du ett gem?
Helena, har du stora rosafärgade post-itlappar?

Vissa gör det dock något mera subtilt. De frågar högt inför hela det öppna kontorslandskapet "Är det NÅGON som har ett kuvert?". Att de alltid står cirka 20 cm från mitt skrivbord och skanderar detta, och ger en ytterst förvånad blick när jag säger "ja, jag har", är i deras syn helt klart en så kallad SLUMP.

Instagram har ju funnits länge, men i det sista verkar det ha blivit nån form av ny boom på den fronten. Men nej, jag tänker nog låta bli att hoppa på det tåget den här gången också. Märk väl att jag inte påstår att jag aaaaaldrig kommer joina, för jag har ju lärt mig hur DET kan sluta. Kanske blir jag någon form av Laggard i framtiden. Who knows?

Men låt mig, som någon form av kompensation(?), introducera en ny kategori här på bloggen: Instagramwannabe. Vilket alltså är någon form av omotiverade bilder med häftigt filter. Som Instagram. Fast på bloggen.

Först ut:

5 min tidigare.

Jag: Jag har typ aaaaaaldrig blivit stoppad av polisen. Bara visat körkortet två gånger. Två! Aldrig fått böter. Aldrig ens fått blåsa. Aldrig.

Noel: (Pekar på min mage) Du har en bebis där.
Jag: Va? Näe. Jag har ingen bebis i magen.
Noel: (Drar upp tröjan på mig) Jo, du HAR en bebis där.
Jag: Jaha.

Noel, gudsonen, bad mig ligga här på balkongen. Sen gick han. Vet inte riktigt vad det är vi leker, men han verkar ha koll på mig, för så fort jag sätter mig upp kommer han ut och säger "men ligg ner då".

Så jag ligger här.

Har hängt lite med brorsonen nu när jag varit i Värmlandsskogen. Och vad vore jag för bloggare om jag inte delade med mig av det? Nej, just det.

Och sammanfattningsvis vill Zacharias förmedla följande: Napp är mys. Klättra är kul. Och kaka är nedrans gott.

Jag tog mig runt. Helt själv. Och i levande tillstånd. Det var lite målet med hela Göteborgsvarvet.

Att det tog 11 min längre än ifjol. Att jag fick sjukt ont i min hallux valgus, svank och generellt i hela kroppen har möjligen med aningen mindre träning inför loppet att göra. Kanske. Men skit i det, jag tog mig runt.

Det kommer säkert ett par bilder här så småningom, men nu ska jag kurera mig lite. Middag och VIIIIIN på schtan nu.

Inbillar mig att detta är en bra uppladdning. Någon gång ska man ju börja förbereda sig menar jag.

Det jag saknar i träningsförberedelser, tar jag igen i färgmatchning.

Får också kompensera för att jag glömt GPS-klockan med pulsmätare och iPhone-armbandet. Får springa på känn med mobben i handen. Orutti.

Var man än går i Göteborg, blir man påmind. Påmind om morgondagens lopp. Skyltar. Banderoller. Möter massa sprättiga och glada människor som hämtat ut sina startnummer. De ser väldigt hurtiga ut. Och ler. Skrattar. Det ger mig än mer ångest.

Äter en muffins.

Dagens möte avklarat och återigen sitter jag på ett café. Ett annat café.

Ni kanske undrar varför jag går till Espresso House hela tiden (och typ inte ascoola Starbucks som öppnat på Centralen där jag ju nyss gick förbi). Kan säga att det är av flera anledningar. För det första finns ju kedjan mer eller mindre överallt, så alltid en i närheten. Kaffet är gott. Man kan sitta här länge utan att personalen tittar snett på en. Men själva huvudanledningen: De har gratis internet. En fördel när man ska jobba.

Att de sen har chokladcupcakes att dö för är rent av en jälla bra bonus.