Kom hem och la mig i soffan med jacka, halsduk och skor. Skulle bara vila en jättesnabbis. Men nu tror jag eventuellt att jag inte kommer upp förrän Gud vet när.
Skulle någon kunna vara så gullig och komma förbi och sätta på TVn? Och dra av mig skorna? Du kan få en chokladmuffins.
Två dygn senare finns det fortfarande spår efter valborgsfesten här hemma. Men bara i diskstället, så det anser jag ändå vara "helt okej".
Gött att va tillbaks i Stockholm. Gött också att solen skiner. Å gött med lite mat.
Sitter i detta nu på planet från London till Stockholm. Piloten (kaptenen?) satte precis på säkerhetsbältesskylten och varnade för kraftig turbulens.
Min (helt ärliga) reaktion: YEJ, va kul! Hoppas det blir kittel i magen.
Sjukt nog skulle jag också vilja vara med i en flygolycka/nödlandning. Givetvis under förutsättningen att jag överlever, helskinnad. På sin höjd (haha, ordvits) kan jag tänka mig att bryta ett ben. Typ ett revben.
Ni undrar kanske om jag gick och dog skämsdöden igår när jag skulle hämta upp mina kvarglömda kassar på baren. Och uppenbarligen gjorde jag inte det eftersom jag skriver i detta nu. Inte bokstavligt iallafall, men absolut bildligt (nog så nära bokstavligt dock).
Behöver inte gå in på detaljer, men låt mig säga så mycket som att vi fick reda på att bartendern var "born and raised in Sweden" och när vi gick fick vi ett flin och ett "tack så mycket" från honom.
Min kollega har numera inga planer på att besöka baren i den närmsta framtiden. Möjligen för att hon också mindes att hon och hennes gaykompis diskuterade samma bartender senast de var där, givetvis i hans närhet. Då med temat "vilket lag tror du att han spelar på?".
Hursomhelst, jag är nöjd över att återigen ha mina shoppingkassar.
Förutom att jag jobbade på vårt Londonkontor igår, blev det shopping, thaimiddag, promenad över och hopp på Tower Bridge i solnedgången och några Hollywood Star-cocktails i en mysig bar.
Tydligen blev det några drinkar för mycket, eftersom jag imorse upptäckte att jag inte längre hade några shoppingkassar. De står förhoppningsvis kvar i baren. FÖRHOPPNINGSVIS.
Han som sitter bredvid mig på planet (på väg till London för den som är nyfiken) är typ en kopia av mig - fast kille då.
Vita Converse. Jeans. Randig tröja. Skinnjacka. iPhone 4. Lyssnar på Spotify. Dricker kaffe med mjölk. Och vatten.
Så slog det mig - han är ju bara svensk, som jag.
Dimman ligger tät över taken.
Endast Helena är vaken.
*Undrar jag om solglasögonen hade att göra med att chauffören egentligen är vampyr och inte tålde att solen börjar gå upp. Det var ju trots allt hans sista körning efter nattpasset sa han. Scary.
Ångesten. Ångesten. Ångesten.
Ja, ångesten kom i posten idag.
Gick förbi Systembolaget på Folkungagatan. Som vanligt hängde där ett gäng hemlösa alkisar.
Alkis: (sträckte ut händerna och basunerade högljutt till förbipasserande) Ge pengar till en fattig!
Förbipasserande (inkl jag): (går i halvcirkel runt honom och stirrar rakt fram. Tysta.)
Alkis: (möjligen förnärmad av utebliven respons) MÄH! Bor vi inte i samma stad eller?!
Förbipasserande (inkl jag): (sneglar mot honom med låtsas ignorera)
Alkis: (brister ut i alternativ nationalsång) Ja, jag vill leva, jag vill booooo på Söööööder!
Helgens bilder. Utan inbördes ordning. Utan röd tråd. Utan speciellt värde. Faktiskt utan väldigt mycket.
Allt ni behöver göra är - notera tiden!
Halvnorsk värmländska som älskar punschpraliner, hatar badrockar och har lärt sig acceptera Pelargoner.