h-lena

Det här med att se en kontorsgranne, vars kollega sitter på toaletten (en längre tid) och kontorsgrannen bara MÅSTE fråga en sak, så att denne kontorsgranne går till toalettdörren där dennes kollega sitter bakom och antagligen gör nummer två, för att ställa denna oerhört viktiga fråga. Och får svar.

Jag finner den situationen genant. För killen på toan. För tjejen som frågade. Men ta mig tusan kanske mest för mig som bevittnade situationen. Troligen det sistnämnda.

Nyligen klev jag ur duschen och insåg, precis när jag plockat ner handuken från kroken, att jag glömt att tvätta håret. Det som faktiskt var anledningen till att jag duschade ikväll överhuvudtaget. Fick alltså varsågod att kliva in bakom draperiet och dra på strålarna igen. Göra om. Göra rätt. Helt enkelt. 

Vet inte vad det är med mig. Lite disträ skulle man kunna säga.

Helg snart? Behöver nog det.

Jag snöt mig precis såpass hårt och länge att det svartnade för ögonen. Närmare svimning har jag nog aldrig varit. Tur att jag satt ner.

Det lustiga var att jag inte ens var speciellt snorig.

Märkligt.

När man har somnat och vaknar av att man själv, hur ska jag uttrycka det, släpper gas. Ja då sover man antingen väldigt lätt eller också, hur ska jag uttrycka det, fiser man, väldigt högt.

Låt oss hoppas att jag för en gångs skull inte sov djupt.

Inatt vaknade jag av en mardröm. Ska inte försöka återberätta den eftersom drömmar sällan gör sig vettiga i verkliga livet. Ibland inte ens i drömmen. Hursomhelst vågade jag inte somna om direkt, eftersom jag var rädd att jag skulle komma rakt in i handlingen igen. Det har nämligen hänt förut. Efter att ha löst ett sudoku klarade jag mig från en fortsättning då jag åter gick in i drömmarnas land.

Men nu när det strax är sovdags igen, kom jag att tänka på drömmen igen. Inte superdupermegaläskig i sig, men känslan. Hua. Inte att leka med.

Närmare självdestruktivitet kommer jag nog aldrig.

Mamma - Bror. Mamma - Bror. Vem ska jag välja?

Och Pappa då?

Nej, vet ni vad? Jag skiter i det. Behöver inte skriva i min status på Facebook att jag har världens bästa familj.

Ikväll slogs jag av hur olika liv mina facebookvänner lever ändå.

I dagarna har jag upptäckt tre återkommande scenarion i mitt liv. Saker som alltid sker. Det slår liksom aldrig fel.

1- Sopberg! När jag väl inser att det är dags att besöka återvinningsrummet nio våningar ner är det så mycket att jag måste gå flera vändor till hissen. Blir förundrad varje gång över hur mycket som egentligen får plats där under diskbänken.


Note to self: Ta en påse då och då INNAN den blir överfull och ta vägen genom återvinningsrummet ut istället för vanliga entrén.

2- Uppklippt tandkrämstub. I tre dagar pressar jag fingertopparna vita i kamp om att få ut lite tandkräm på borsten. Sen vet jag att jag kan klippa upp tuben och ha tandkräm i ytterligare ett par dagar. Först andra dagen efter uppklippningen tar jag mig till butiken och köper ny. Imorn är den dagen.


Note to self: Köp två tandkrämstuber och därefter en ny varje gång den första är slut. Därmed behöver jag aldrig mer klippa en tub.

3- Döda växter. Måste bara inse att jag inte kan hålla växter vid liv. Den här stackaren gav jag upp för ett par veckor sedan. Nej, snarare en månad. Kanske två. Egentligen insåg jag redan när jag köpte den på Ikea att det var som kört. Nu är den hursomhelst sprödare än de där torkade rosorna man hade i bokhyllan som fjortis.

Note to self: Köp aldrig krukväxter som kostar mer än tvåsiffrigt. Det är inte värt det.

Jag hyrde en film igår, "He's just not that into you". Riktig tjejfilm. Det var det jag var sugen på. Något lättsamt och underhållande.

Men jag kom mig dock inte för att se filmen igår, så därför fick jag göra det idag. Kostade visserligen bara 29 kronor, men man vill ju se en film man hyrt ändå. Satte därför på filmen på eftermiddagen. Men så inser jag; jag har ju redan sett filmen. På planet från New York i somras. SÅ stora intryck gjorde den alltså på mig.

Eftersom jag inte hade bättre för mig, valde jag att se på den ändå. Igen.

När jag sett klart filmen gick jag ner till Ica för att lämna tillbaka den. Men så inser jag; klockan är halv sju. Filmen skulle lämnas in senast 18:00. Jag fick således en straffavgift - på 29 kronor. Tjejen i kassan var på en liten power trip och det riktigt lös skadeglädje i hennes ögon när hon tog betalt. Visserligen ingen jättesumma. Men det känns ju lite onödigt att hyra en film man redan sett för 58 kronor. Särskilt när man kan hyra en film man INTE sett för halva priset.

Man kan inte vara smart jämt.

Man ska ringa ett jobbigt samtal. Ett samtal man helst skulle vilja slippa. Ett samtal man skulle vilja låta någon annan våndas över. Ett samtal man åtminstone önskat att man redan gjort.

Man laddar. Man går igenom vad man ska säga. Man övar lite inombords. Man har punktat upp det man ska säga på en lapp som man har framför sig. Man har skrivit om lappen tre gånger. Bara för att det blev lite kladdigt och otydligt de första gångerna. Man vill ju inte riskera att man inte ser, vilket i sin tur skulle leda till att man stakar sig.

Man knappar in telefonnumret på telefonen. Dubbelkollar att det är rätt. Tar ett djupt andetag. Tänker igenom hälsningsfrasen en gång. Sitter den? Ja! Tar ett till djupt andetag. Ska precis tycka på ringknappen, men störs av ett ljud. Man fryser handlingen och håller andan. Tittar sig runt. Det blir åter tyst.

Man laddar om. Displayen på mobilen är släckt. Man tänder upp den och ser att numret är kvar. Man raderar det och skriver in det på nytt. Bara för att det känns bättre. Tar ett djupt andetag. Mumlar hälsningsfrasen för sig själv. Skummar lappen man har framför sig. Tycker att sista punkten ser lite kladdig ut, men ignorerar det. Måste ju ringa nu. Andas djupt en gång till - och trycker. Man nöstirrar på sin lapp - sin säkerhet. Man hör hur samtalet kopplas.

Upptaget. 


Då blir man liksom matt.