Fick mig ett nyp imorse.
.::Varning! Det kan förekomma otäcka inslag i följande text. Känsliga läsare varnas!::.
Var hos barnmorskan imorse. Eller gynekologen kanske man säger. Hade fått den dära kallelsen för cellprovstagning. Och jag ska väl erkänna att slänga upp benen i vädret, när man är naken från midjan och ner, framför en främmande människa inte direkt är en favoritsyssla. Så olustigheten fanns denna morgon. Det kan jag lova.
Inte nog med det, redan vid uppropet "NÄSTA!" i väntrummet kände jag att jag hade fått den ocharmigaste av alla barnmorskor. Den hypotesen bekräftades när det första hon ens sa till mig, visserligen efter att hon låst dörren, var:
Ocharmig barnmorska: Då kan du klä av dig och lägga kläderna på britsen där borta.
Jag: (något aningens obekväm) Eh? Hrm, jaha. (går bort mot britsen)
Ocharmig barnmorska: Ja förresten, jag heter Eva.
Som ni förstår var det inga krusiduller, utan jag var ganska snabbt uppe i den berömda "stolen". Jag har trots allt gjort cellprov ett par gånger tidigare, så kände mig trots ocharmigheten såpass lugn och avslappnad som man nu kan vara i situationen. För obekvämt är det ju. Jag menar, inte så himla mysigt när en medelålders kvinna trycker in främmande objekt mellan benen i strålkastarljus direkt. Men. Det skulle komma att bli värre. Precis när hon håller på som mest, smäller det plötsligt till och i samma ögonblick gör det sjuhelsikes ont där inne i det heligaste.
Jag: (rycker till så in i bomben och utbrister nån form av läte som kan översättas till AAAAAAJ i skriftspråk)
Ocharmig barnmorska: Oj, jag gjorde fel.
Jag: (andas häftigt och tänker NO SHIT Sherlock)
Ocharmig barnmorska: Jag brukar inte använda den där saken, för jag gillar inte den. Brukar ha en annan, men idag tog jag den där. Det skulle jag inte gjort. Jaha, då vet jag det.
Jag: (spänner mig troligen mer än en bodybuilder på VM)
Ocharmig barnmorska: Gick det bra eller?
Jag: (först nu? Först NU frågar du det? tänker jag, men säger) Eh, huh. Eh, jo... Väl?
Ocharmig barnmorska: Jag ska inte göra så igen. Men jag måste ta ett par till.
Jag: (hoppas jag VERKLIGEN inte nej, tänks det i en lång ljudlig utandning)
Tre år till nästa gång. Jo, men jag längtar ju nåt fruktansvärt nu liksom.
