h-lena

Jag ogillar folk som säger A men inte B. Gör de det dessutom i statusraden på Facebook, vet man ju att de har bekräftelsebehov och bara är ute efter uppmärksamhet. Men det provocerar mig ändå.

Så ursäktar mig för om det verkade som att jag gjorde just samma sak i mitt förra inlägg.

Nedan ser ni vad det var som var bättre sysselsättning än träning ikväll. Häng med sötaste nyaste Märta.

Tro't eller ej, men det är sant. Träning på morgonen. OBS! Notera tiden. Varför så tidigt? För att jag har bättre saker för mig ikväll.

Behöver väl inte säga't, men är stolt. Mycket stolt.

Är det någon gång det borde ropas ÄNTLIGEN utanför Svenska Akademins högkvarter, så är det väl nu ändå. Kom igen - förbjud böjningar och ändelser. Det är det fetstilta i SAOL som gäller. Inget annat.

Är på flygplatsen i Östersund. Tittar på deras "Hall of Fame", i brist på annat och fastnade på denna.

Alltså, jag vill ju inte påstå att Mark Levengood ljuger, men det verkar ju inte som att han har besökt värst många flygplatser i sitt liv i alla fall.

Men, som bekant, är ju smaken som baken (man skulle kunna tro att jag tänkte ordvitsa här, men så var aldrig fallet. Helt upp till er egen fantasi).

Jag var på en däckverkstad igår för att byta till vinterdäck på min bil. I väntrummet spelades samma avsnitt av Mr Bean som jag sett på exakt samma ställe ett halvår tidigare. Försökte att fokusera på några Wordfuedmatcher på telefonen, men blicken drogs ofrivilligt till den lilla tjock-TVn i hörnet. Kändes som en evighet i väntrummet, men det var väl inte helt sant.

Däckbytarkillen: Då var det klart.
Jag (glad för att slippa titta på Mr Bean): Å, va skönt.
Däckbytarkillen (som om han var doktor och kom med dåliga nyheter): Damasken på vänster fram har gått sönder.
Jag: Eh?
Däckbytarkillen (och ska säga att jag har cancer): Och du beheöver ställa in framvagnen.
Jag (tänker att jag måste komma ihåg det han säger): Jaha...
Däckbytarkillen (som är obotlig): Sommardäcken har blivit slitna helt snett och de är slutkörda.
Jag (rabblar det han sagt i huvudet): Jaha, oj.
Däckbytarkillen (förklarat pedagogiskt och övertydligt) Du kanske har känt att ratten har dragit åt sidan?
Jag (skamset och ursäktande): Ja, jo. Men det började väldigt nyss.  
Däckbytarkillen (allvarligt): Mm, visst. Så det måste ju fixas.
Jag (försöker minnas det han sagt): Ja, tack för infon. Jag ska ta med mig det.
Däckbytarkillen (snällt): Du kan ställa in framvagnen här. Men då måste du boka tid.
Jag (lite, eller ganska mycket, orolig): Okej. Och det kostar?
Däckbytarkillen (återigen pedagogiskt och förklarande): Får räkna med en timmes arbete. 950 kronor. Men damasken borde fixas först. Vanligtvis byter man ut hela drivknuten. Är lika mycket jobb.
Jag (lägger till info i min rabblande ramsa inom mig): Aha. Men tack. Ska ta med mig den informationen.
Däckbytarkillen (nu med en lite, eller ganska mycket, orolig blick): Kommer du ihåg det? Annars har jag skrivit in det i datorn här också.
Jag (rabblar, rabblar, rabblar): Hehe. Ja, men det ska nog gå.
Däckbytarkillen (tittade på mig som att jag var dum i huvudet och inte trodde på ett ord jag sa): Okej. Det blir 300 kronor.
Jag (rabblar inombords och betalar): Okej. Tack. Hej.
Däckbytarkillen (glad, som för att lätta upp stämningen): Ha en trevlig helg.
Jag (halvvägs ut genom dörren): Tack desamma!

Samtidigt som jag stängde dörren efter mig och drog upp mobilen ur väskan repeterade jag inombords "Damask. Drivknut. Damask. Damask? Sa han verkligen damask? Heter det damask? Vad var det andra nu igen? Hjulbult? Nej. Driv? Vad var det? Drivbult? Drivknut! Damask och drivknut. Var det så? Damask. Drivknut".

Under denna tid hade jag fått fram kontaktlistan, scrollat till D, och vald "Dad".

Pappa: Hej.
Jag: Du, jag var och bytte till vinterdäck precis.
Pappa: Ja, men det var väl bra.
Jag (säger högt det jag tänker): Damask, drivkunt, framvagn.
Pappa: Va?
Jag (i en och samma utandning): Ja, alltså. De sa att typ damasken fram är trasig. Och då kunde man lika gärna byta hela drivknuten. Väl? Och framvagnen måste ställas in. Ratten drar åt vänster. Sen var sommardäcken fram slutkörda också. Helt ojämt slitna tydligen. Bara att ställa in framvagnen skulle typ gå på tusen spänn. Frågade inte ens om det andra.
Pappa (något överrumplad): Jaha. Men du kör inte så mycket bil där borta väl?
Jag (förvånad): Va? Nej, inte direkt.
Pappa (lugnt): Nej, men då fixar vi det när du kommer hem nästa gång.
Jag (fortfarande lite förvånad): Jaha. Okej, men jag kan köra 45 mil utan att det gör nåt?
Pappa (fortfarande lugn): Ja, det är ingen fara.
Jag (lättad): Och du kan fixa allt?
Pappa (kolugn): Ja, det ska gå fint. Ta med de slitna sommardäcken med, så sätter vi på nya så du har till våren.
Jag (superdupermegalättad): Åh, va bra.

Vad skulle man göra utan pappa? Han är väl för bra ändå?

Poliser som snaskar korv utanför kiosk.

Dag två utan choklad. Dricker te. Hjälper lite. Inte mycket, men lite.

Jag: Hej, jag vill ha en stor sushi.
Sushisnubben: Äta här eller ta med?
Jag: Ta med. Men kan man få byta ut räkan mot en avokado?
Sushisnubben: Ingen räka, men avokado?
Jag: Ja precis, om det går bra?
Sushisnubben: Javisst, inga problem.
Jag: Tack!

Väl hemma:

Trots ett tjockare molntäcke idag, så uppenbarade den sig till slut - den blåa himlen. Wham bam liksom. Fast i mitt huvud lät iofs mycket mer harmoniskt "där ovan molnen...".