En kommentar om en kommentar
Jag får inte många kommentarer.
Jag har inte många läsare.
Jag marknadsför inte min blogg.
Vill inte klaga, för jag vet:
Marknadsför jag min blogg, leder det till fler läsare, vilket i sin tur troligen genererar fler kommentarer.
Hade jag brytt mig mycket hade jag nog slagit ett slag för marknadsföringen, men jag är ganska nöjd med min lilla läsarkrets. Det känns tryggt.
Men så idag fick jag en kommentar:
Då blir man lite ledsen. Kan inte bli mer opersonligt. Jag har inte nån tagg på, eller ens skrivit om, London eller UK, men ändå tror en vilt främmande Fannie att det skulle vara aktuellt. Vet inte om jag ska tycka att det är fashinerande eller bara desperat. Jag bestämmer mig för det sistnämnda. Det, tillsammans med att kommentaren även innehåller en särskrivning, gör mitt val ytterst lätt: Jag svarar inte.
Jag har inte många läsare.
Jag marknadsför inte min blogg.
Vill inte klaga, för jag vet:
Marknadsför jag min blogg, leder det till fler läsare, vilket i sin tur troligen genererar fler kommentarer.
Hade jag brytt mig mycket hade jag nog slagit ett slag för marknadsföringen, men jag är ganska nöjd med min lilla läsarkrets. Det känns tryggt.
Men så idag fick jag en kommentar:
Då blir man lite ledsen. Kan inte bli mer opersonligt. Jag har inte nån tagg på, eller ens skrivit om, London eller UK, men ändå tror en vilt främmande Fannie att det skulle vara aktuellt. Vet inte om jag ska tycka att det är fashinerande eller bara desperat. Jag bestämmer mig för det sistnämnda. Det, tillsammans med att kommentaren även innehåller en särskrivning, gör mitt val ytterst lätt: Jag svarar inte.
