När jag vaknade imorse slog det mig. Jag ska inte sova i en säng förrän natt till söndag. Jag ska heller inte kunna ta en dusch förrän dess. Jag ska gå åtta timmar per dag. Uppför. Tänk dig, samma tid som du är på jobbet ska jag gå. Jag ska vandra. Åtta timmar. Per dag. Jag ska gå mer än du jobbar denna vecka. Ja, om du nu inte råkar jobba sex-dagarsveckor. Eller jobbar extremt mycket övertid.
Jag ska bo i tält. Jag ska sova i sovsäck. Som längst har jag tidigare bott tre nätter i tält. Det var när jag var på scoutläger i fyran. Och då var det sommar. Dom säger att vi kan förvänta oss minusgrader redan inatt.
Vad tusan har vi gett oss in på?
DAGENS RUTT: Vi börjar vid Machame Gate (1490 möh) och ska ta oss upp till Machame Camp (2980 möh) genom regnskogen. Det är en sträcka på 18 km och beräknas ta oss 7 timmar.
Vi kom fram igår. Välbehållna. Men oj va trötta. Hann med ett dopp i poolen (måste lyxa oss så mycket vi bara kan nu innan Kili), innan vi däckade. Jag hann inte ens packa in sängen i myggnätet ordentligt innan jag var i djupaste REM-sömnen.
Stället vi bor på, Honey Badger Lodge, är fantastiskt liksom dess ägare. Sådant ställe, sådana ägare. Eller tvärtom. Eller ja, ni vet. De körde oss iallafall till centret för gatubarn idag. Det som vi trackat er om på Facebook i tid och otid. Tiggt pengar till.
Alltså, om det är ett jobb som jag skulle för alltid vilja jobba heltid med, så har jag hittat det: Jultomte. Oj. Oj. OJ! vad glada barnen blev. Och mitt och Vanessas ego höjdes i skyarna. Jag tror liksom vi kom upp på toppen av Kilimanjaro redan då. Vilken egoboost. Vilket liv. Vilken glädje. Nu vet jag hur Justin Bieber känner sig på vilken random stadiumkonsert som helst. Jag kan meddela att han mår bra. Väldigt bra.
Nu hade vi givetvis inte varit hälften så populära om inte ni hade hjälpt till. Jag och Vanessa är er evigt tacksamma. Vi gladdes å våra "15 minutes of fame". Och barnen kommer ju vara glada i en halv evighet.
Herre jissanes vad VARMT. Och solen har precis kikat fram. Jag tror förvisso inte att det är meningen att man ska ha kängor, fodrade brallor och termojacka i 30-gradig värme. Det är liksom inte rätt någonstans, vilket väldigt få andra här nere verkar tycka också.
Vi är ju inte helt oplanerade och bakom flötet, så visst hade vi ombyte. Annat kan man ju tycka vore idiotiskt, när man har 45 kg packning.
Efter ombyte hoppade vi i en taxi för att ta oss till busstationen. Och de där luringarna till taxichaufförer vill ju lura alla ovetande Mzungos (vitingar) som kommer. Trots att vi prutade ner 10.000 shilling tippar jag att vi fortfarande gav mat på bordet i en vecka åt hela hans familj. Men vi bjuder på det.
För alla organiserade själar som jag där ute, kan jag också meddela att Dar es Salaams busstation är helvetet på jorden. Hel-vet-et! Kaos är bara förnamnet. Ordet kaos och betydelsen av kaos, är som Tellus är för hela världsrymden. Så ofantligt obetydlig. Så mycket mindre än en droppe i havet. Helt otroligt att vi hittade och kom med en buss* som ska ta oss upp till norra Tanzania.
Moshi och Kilimanjaro - here we come.
*En buss som SKA ta 8 timmar, men som snarare antagligen kommer att ta 13. En buss som SKA ha luftkonditionering, men som man får nöja sig med ett hål i taket. En buss som SKA ha toalett, men som tyvärr för närvarande är ur funktion. Det här kan bli spännande. Men vi fick en cola!
Jag tror att det är mina jobbresor som har gjort min relativt avtrubbade själ än mer avtrubbad när det kommer till resor. Har liksom ingen resfeber what so ever.
Men, sen slutar liknelsen med mina jobbresor. För jag har då aldrig tidigare kommit till Arlanda klädd som Indiana Jones på äventyr. Inte heller 2 timmar och 23 minuter innan planet planeras avta. Aldrig tidigare har jag heller checkat in 34 kg bagage och fortfarande haft ett handbagage á 11 kg (exkl 5 kg klädutrustning). DET är nåt nytt.
Oj, nu ropar dom upp vår flight. Dags för boarding. Om knappt fyra timmar är vi i Istanbul. 2,5 timmar senare hoppas jag innerligt att det inte bara är jag och Vanessa som sitter på nästa plan mot Tanzania och Dar es Salaam, utan även vårt bagage. Håll tummarna.
Okej. Jag fick en liten idé. Eftersom jag åker till Afrikat imorn, där jag inte på något sätt kommer att vara lika uppkopplad som jag är här hemma. Det vill säga HELA TIDEN. Så kan man ju förvänta sig att uppdateringsfrekvensen kommer att vara än lägre än vad den till dags dato är. Om det nu är möjligt.
Tänkte liksom råda bot på det. Så slog det mig. Jag fick en snilleblixt. Eftersom jag och Vanessa ju planerat in ganska väl vad vi ska göra under vår 25-dagarstripp i Tanzania, plus att jag känner oss än mer väl, så har jag ju en lite aning om hur vi kommer att tänka, reagera och vara.
Så jag tänkte ge er ett tänkbart följetång som kommer att publiceras på planerade tidpunkter här på bloggen. Alltså, jag skriver i detta nu, men sätter ett publiceringsdatum längre fram i tiden. Ni kommer alltså att kunna följa min resa, hur jag tror att den kommer att vara - i realtid.
Är inte det fiffigt?
Man kan säga att det kommer vara en berättelse som bygger på en sann historia.
P.S. För att ni ska kunna skilja på sanning samt sanning med modifikation, lovar jag att modifikationen kommer att urskiljas med "tänkbart scenario" i rubriceringen. D.S.
Sitter nu på ett snabbtåg mot Stockholm. Men tro inte att det är dagens slutdestination. Nej nej, I WISH!
Nej, istället ska jag byta i Hallsberg. Sen i Mjölby. Och Alvesta. Slutligen i Emmaboda för att halv tolv anlända Karlskrona. DET är dagens slutdestination. 5 olika tåg, under alldeles för många timmar.
Funderar på att 'råka' somna och inte vakna upp förrän jag rullar in på Centralstationen i Stockholm. Kunderna jag ska möta imorn skulle säkert förstå. Eller??
Sitter på Arlanda och det ropas ut LAST CALL till New York. Å, vad jag önskar att jag var tvungen att rusa till gaten. Men istället sitter jag och dricker min latte i lugnan ro. Väntar på boarding med Lufthansa till Berlin. Och jag vet. Det låter inte illa det heller.
Men jag ska på jobb. Då är det inte alls lika kul. Det är inte det. Jag kommer att se ett hotell. Förvisso ett fint hotell. En restaurang. Förvisso en fin restaurang. Och jag kommer att åka på en båttur på Spree och se Berlin från vattnet. Det är absolut inte fy skam. Men jag ska umgås med kunder 24/7. More or less.
Dessutom har jag gjort det X antal gånger innan. Att se en film för fjärde gången är liksom inte lika spektakulärt som första. Jag tycker inte det.
Satte mig precis på ett plan mot Helsingfors. Och det är tydligt - någon vill mig verkligen INTE väl.
Inte illa att fara till Finland i sig; det är inte hela världen (även om jag mer än gärna faktiskt skulle ha stannat hemma). Nej, det är det att jag blev tilldelad ett E-säte på flyget, som var helt outbytbart då flyget var fullt och alla platser bokade (och jag kom sent). Det är alltså ett mittensäte jag fått, det värsta av dem alla. Och ni som känner mig, eller åtminstone läst bloggen ett tag, vet ju att jag vill ha fönsterplats. Allra helst ett F-säte, vilket är på högersidan i flygets färdriktning. A-platsen (fönsterplats på vänstersidan), funkar i nödfall. I worst case scenario, kan jag också ta gångplatserna (C eller D kvittar). Men nu - mittenplats. E. Värsta värsta.
Mår psykiskt dåligt i detta nu.
Men. Det är inte nog med det. Nej, jag sitter dessutom mellan Herr och Fru Storväxt. Detta innebär en armbåge i vardera sida. Har nog aldrig suttit mer ihoptryckt. Har ni sett norska filmen Huvudjägarna? Jag är som Roger Brown när han sitter ihoptryckt mellan två tjocka polismän i baksätet på en bil och överlever fallet ner för ett stup för att han är inbäddad i mjukt fläsk. Jag tvivlar dock på att mina medresenärer skulle kunna rädda mitt liv i en flygkrasch.
Dessutom luktar Hett Storväxt på min vänstra sida svett och surfar på e-kontakt.se i mobilen.
Mitt uppdrag innan jag går och lägger mig är att jag ska packa en väska för elva (11!) dagar. Man tror ju alltid att det ska gå smärtfritt, men jag vet numera att så inte är fallet. Det är nästan (märk, NÄSTAN) lika illa som att tvätta kläder, vilket jag för övrigt spenderat de senaste tre timmarna med.
Det är nu inte bara antalet dagar (11!) som gör uppgiften jobbig. Nej, det är så att jag ska så himlans mycket olika under dagarna. Det ska vara vardagskläder (doh!), jobbkläder (representativt), partykläder (yej!) och träningskläder (ööh). Lägg därtill skor för de olika tillfällena. Och alternativ; man kan inte INTE ha alternativ.
Så, var ska jag då undrar ni. Jo, i följande ordning ska jag besöka (och packa för): Karlstad (vardag), Töcksfors (vardag+träning), Oslo (vardag+träning+party), Milano (jobb+träning), Rom (jobb+träning+vardag+party?) och slutligen hem till Stockholm (=massa tvätt).
Vid platsbrist i väskan är det ganska [läs: väldigt] troligt att träningskläderna ryker först.
Flygvärdinnan när vi landat på Arlanda: "...och så önskar vi er en hyfsad ons...dag... eh, hrm... torsdag. Är det ju idag. Ja.".
Att hon inte kunde hålla reda på vilken dag det var, störde jag mig inte på. Nej, jag hakade upp mig på ordvalet 'hyfsad'. Vad menade hon med det? Önskade SAS oss verkligen bara en HYFSAD dag?
I helgen var jag ju på Norges södra kust för sommarkickoff med jobbet. Hade en underbart fantastisk helg om ni inte fått med er det. Tänkte delge lite fler bilder från båtturen i brist på annan uppdatering. Men för att ni ska hänga med i svängarna som kommer kan jag också uppdatera er med att jag numera lämnat hotellrummet i Oslo (med det lilla badkaret), till förmån för ett bra mycket större hotellrum (med dubbelt så stort badkar - minst) i Helsingfors. Kanske kommer en video på det.
Men nu: Bilder. Se. Njut. Bli avis.
En äkta norsk gammal skeppargubbe.
Inbillade mig att detta var den mest "typiska" segelbilden jag kunde ta.
Vi fick varsågoda att hjälpa till att packa ihop seglen också. Jag hjälpte faktiskt till med det andra (så att ni inte tror att jag är värsta landkrabban som bara stod brevid och drack vin).
Skepparens barnbarn var allt annat än höjdrädd. En sprattlig och uppmärksamkrävande krabat. Minst sagt. Men därmed också underhållande. Och ja - han klättrade till toppen. Och halade sig ner i ett rep. Typ femtioelva tusen gånger.
Hörrni. Idag har jag bokat flyg för sommarsemestern. Eller ja, inte jag, utan mitt resesällskap.
Den åttonde juli sticker vi ner till Korfu. (Vi=jag och en kompis/kollega från Oslo). Och nej, vi ska INTE på en veckas charter. Nä, från Korfu tar vi nämligen båten över till Albanien, där vi ska åka runt till ett par olika platser vi ännu inte bestämt. Därefter tar vi båten över till södra Italien, varifrån vi också kommer att flyga hem igen från, på min födelsedag. Alltså 26 juli, för er som inte hade koll på det. En semester på sisådär 18 dagar.
Låter inte det alldeles fantastiskt?
Nu vill jag givetvis ha alla möjliga tips. Albanien, vad bör man inte missa? Sarande kommer vi till från Korfu och Vlore åker vi från till Italien. Någonstans däremellan har vi ju tänkt oss ett stopp eller två. I Italien kommer vi att röra oss mellan Brindisi och Bari. Tips där?
Så fort jag är på resande fot känner jag direkt ett större rapporteringsbehov. Men inser samtidigt att det bara är meningslösa fakta jag tänker förmedla. Det blir plötsligt en typisk idag-har-jag-gjort-det-här-och-ätit-det-där-blogg. Till exempel tänkte jag att berätta:
Att jag är här i Finland på konferens.
Att jag precis kom från en sjurättersmiddag på fantastisk Thairestaurang.
Att jag druckit vin som kändes som silke i strupen.
Att jag imorgon ska på middagskryssning i skärgården.
Summa summarum är väl att jag vill säga att jag har det bra. Och att jag lever. Men mest att jag har det bra. Och till viss del göra er avundsjuka. Kanske mest det sistnämnda. Men det är ingenting vi pratar högt om. Jantelagen ni vet.
Jag har ju visserligen kommit hem igen, men jag gjorde faktiskt en liten dokumentär om hotellrummet även i Berlin. Egentligen borde jag ha filmat akvariet i lobbyn istället. Var ju lite mer spännande. Som när dykaren nästan blev uppäten av vithajen - drama. Okej, det fanns ingen vithaj i tanken. Men faktiskt en dykare. Givetvis inte hela tiden, utan bara vid rengörning. Hursomhelst filmade jag aldrig det, utan bara detta:
Kör en liten hotellrapport även från Köpenhamn. Ber i förväg om ursäkt för lite kasst ljud, men å andra sidan - vem vill lyssna på mig? Enligt ett äldre par till bordsgrannar på AWn i fredags låter jag som om jag kommer från Skara/Mariestad-området. Förstå - VÄSTGÖTSKA?! Ja, men tack. Verkligen.
Så det är väl bara en fördel att ljudkvalitén suger.
