Återberättande i flera former
Har redan sagt det på Twitter en gång, men passar väldigt bra här för närvarande också:
"Ju längre man håller tyst, desto vettigare måste nästa sak man säger vara. Tänker mig någon exponentialfunktion för det."
Så ju längre tid det går emellan mina inlägg, desto bättre känner jag att nästa måste vara. Är lite som en ond spiral skulle man kunna säga. Slutligen inser man att man kommit till den där gränsen att något GENIALT krävs och då är man körd. Totalt jäkla körd. Man fattar då att man bara måste bryta den fördömda tystnaden. Som nu. Och det gör lite ont i mig. Känner att jag liksom spär på det där som, om jag inte missminner mig, Marcus Dunberg uttryckte någonstans på internet för ungefär väldigt länge sedan: "De hade ingenting att säga. Och de sa det."
Just nu har jag ingenting att säga. Och jag säger det. Till er.
