h-lena

Vi har läst så många historier. Om folk som blir dåliga. Huvudvärk, illamående och yrsel som de lindriga symptomen. Om hur jävligt det är. Om hur folk aldrig varit med om något så hemskt någonsin innan. Vi trodde att vi var förberedda. Vi trodde att vi var härdade. Vi föreställde oss det värsta. 

 

Vi. Visste. Inget. 

 

Det var omänskligt att i en brant rullgrusbacke försöka gå uppåt i kolmörker. Det sas att månen skulle lysa vår väg, men vi fick förlita oss helt till 39-kronors-Clas-Ohlson-pannlamporna. Och att med två underställ, fleecebyxor, överdragsbyxor och skalbyxor, tillsammans med två underställströjor, fleecetröja, termojacka, skaljacka, balaklava, mössa och tre freaking vantar ÄNDÅ frysa är utom denna värld.

 

Förstå också frustrationen att som Michelingubbe ta tre steg fram och upp, för att sen hasa två tillbaks. Ner. Och detta skedde inte bara i en timma. Inte bara i två. Inte heller tre. Vid fyra hade vi kommit halvvägs. Vi gjorde detta i ett helt dagsverke, men mitt i natten. Tre steg upp, två tillbaks. Tjock Michelingubbe som ändå fryser. I mörkret. Och höjden som får en att flåsa av utmattning bara genom att öppna ögonen. I. Åtta. Långa. Timmar. 

 

Men. Så kom vi till Stella Point. Och såg solen kika upp vid horisonten. Så fort strålarna nådde våra genomfrusna själar, började vi tina. Och känslan är obeskrivlig. Allt efter det är luddigt. Ett töcken. Vi tog oss bort och upp till toppens topp. Jag tror att vi hoppade. Och tog bilder. 

 

Med geleben tog vi oss ner, ner, ner. Adrenalinet och upprymdheten bar oss. Vi själva kunde inte.

 

 

 

DAGENS RUTT: Barafu Camp (4550 möh) till Stella Point (5685 möh) för att slutligen nå målet Uhuru Peak (5895 möh) och sen ta oss ner till Mweka (3100 möh). Upp till toppen är det 7 km, vilket beräknas ta 8 timmar. Ner kommer det att ta lika lång tid, 8 timmar, men betydligt längre avstånd, 23 km.