h-lena

Vissa dagar är jag överkänslig mot ljud. Visst att jag alltid tycker att det är irriterande om folk snaskar högt när de äter. Men jag vet liksom att jag är mer känslig vissa dagar. Så de där dagarna när jag håller på att gå upp i atomer för att skrivbordsgrannen tuggar så hårt och frenetiskt på en banan att tänderna skallrar, kan jag hålla ut. Imorgon är det inte lika illa. Jag bara vet det. Det hjälper mig att stå ut.

Lukter däremot. Där är alla dagar lika illa. Jag klarar till exempel inte av att luncha på kolgrillsrestaurangen på Folkungagatan. Inte för att jag inte står ut med kolgrillslukten under lunchen. Det skulle jag palla. Men lukten sätter sig liksom i kläderna, i håret, och jag känner den resten av dagen. Mina kollegor tror att jag skämtar, och att den riktiga anldeningen till att jag inte vill gå dit är att jag inte gillar maten. Jag skrattar med dem. Men helt ärligt - det ÄR lukten.

Cigarettlukt ska vi inte ens gå in på. Jag känner direkt om någon står och röker utanför insuget till luftventilationen i lokalen jag är i. Händer titt som tätt på såväl gymmet som jobbet. Och jag blir lika frustrerad varje gång. Men jag vet ju att det går bort. Om en liten stund. Så då kan jag också hålla ut.

Idag däremot, verkar det som att jag kan ha fått ett konstant probelm. Och det gör mig rädd. Det har börjat en ny snubbe i kontorslokalen. Vi är tack och lov inte skrivbordsgrannar. Han sitter så långt bort från mig som möjligt. Ändå - ÄNDÅ - känns det som att jag numera jobbar på Åhléns parfymavdelning. Att mitt skrivbord är teststationen för alla billiga after shaves i världen. Det ligger som ett tungt täcke i hela lokalen, vilket gör hela mig mosig. Hjärnan känns alldeles dimmig. Är jag hög?

Har jag inte huvudvärk innan lunch är det ett mirakel.