"Såvida du inte menar att vi båda GÅR här?"
På väg till jobbet, och från också för den delen, går jag alltid förbi ett dagis. Eller snarare ett dagiskomplex. Är dagis på båda sidor av gångvägen liksom. Det innebär också att jag möter en hel del mammor, pappor och barn i området. Inget som varken stör eller dirket glädjer mig heller.
Så imorse mötte jag en snubbe med sin son i famnen, vilket som sagt inte alls är konstigt. Men så log han åt mig på ett sätt som om vi hade något gemensamt. Det var lite underligt. Ni vet hur det är, om man tex försöker söka skydd från en störtskur under nåt litet cykelställtak en vårdag och flera människor redan står där och trycker - då kan man ge varandra ett ja-här-står-vi-och-försöker-komma-undan-regnet-leende. Man delar liksom något, men behöver inte påpeka det för varandra. Liksom när man kliver in i väntrummet hos tandläkaren. Man vet att alla där ska gapa och visa tänderna för en relativt okänd människa och på något sätt vill man visa att man vet om det; att man har det gemensamt just nu. Det räcker med ett leende och kanske en nick.
Det var precis SÅ pappan gjorde mot mig imorse. Log på det där sättet. Och gav mig den blicken. Jag blev lite förbryllad, och han blev antagligen minst lika förbryllad då jag knappt besvarade hans, ska vi kalla det hälsning. Kanske fick han något skevt leende i retur. Men jag ville ju liksom inte bekräfta det han antagligen trodde - att jag precis hade lämnat min unge på samma dagis. För det var ju inte sant.
Så imorse mötte jag en snubbe med sin son i famnen, vilket som sagt inte alls är konstigt. Men så log han åt mig på ett sätt som om vi hade något gemensamt. Det var lite underligt. Ni vet hur det är, om man tex försöker söka skydd från en störtskur under nåt litet cykelställtak en vårdag och flera människor redan står där och trycker - då kan man ge varandra ett ja-här-står-vi-och-försöker-komma-undan-regnet-leende. Man delar liksom något, men behöver inte påpeka det för varandra. Liksom när man kliver in i väntrummet hos tandläkaren. Man vet att alla där ska gapa och visa tänderna för en relativt okänd människa och på något sätt vill man visa att man vet om det; att man har det gemensamt just nu. Det räcker med ett leende och kanske en nick.
Det var precis SÅ pappan gjorde mot mig imorse. Log på det där sättet. Och gav mig den blicken. Jag blev lite förbryllad, och han blev antagligen minst lika förbryllad då jag knappt besvarade hans, ska vi kalla det hälsning. Kanske fick han något skevt leende i retur. Men jag ville ju liksom inte bekräfta det han antagligen trodde - att jag precis hade lämnat min unge på samma dagis. För det var ju inte sant.
