h-lena

Mitt plan är försenat 1,5 timmar. Lite drygt, men med en kaffe från Starbucks går det ingen nöd på mig. Inte än. Jag oroar mig inte så mycket för väntetiden. Men däremot hoppas jag innerligt att den där ettåriga tjejen med taskig attityd som sitter bakom mig kommer på andra tankar snart. Jag kan stå ut med lite gråt och skrik. Som nybliven faster måste man ju det. Men gärna inte fram tills boarding och sen hela vägen till Amsterdam. Om så ändå är fallet, ve och fasa, ber jag till Gud att den där familjen sitter långt, långt bak i planet. Gärna med förvisning till bagageutrymmet.