Nu i Oslo och jag överlevde!
När jag skulle ner till skidcentret igen igår, lyckades jag att hamna i den svartaste av svarta backar. Försökte inte ens ge mig på några svängar. Jag må vara galen, men inte självmordsbenägen. Det gjorde ont att ta sig ner. Inte för att jag ramlade. Nej, det klarade jag mig undran. Men att ploga sig nerför en lång svart backe när hela kroppen är utsliten sedan tidigare åk och bara skriker efter vila, det gör ont. Mina lår brände och det enda jag tänkte på var att det troligen kunde liknas vid ett störtloppsåk á la Anja Pärsson, fast med mina något svagare muskler. Jag gick på gelében när jag skulle lämna in min hyrutrustning igen. Försökte dock verka oberörd.
Nu idag har jag, om möjligt, ännu ondare. I verenda muskel. Till och med kinderna är ömma. Nu oroar jag mig över hur jag ska få av mig tröjan sen. Min rörlighet var väldigt mycket högre imorse. Nu vägrar mina armar att lyftas över axelhöjd - hur mycket jag än grimaserar. Orkade inte ens sätta upp håret i en tofs innan. I värsta fall får jag sova med tröjan på.
De som ser mig gå omkring tror antagligen att jag har någon form av grav reumatism, är höggravid eller också skottkadad. Vankar mig fram, samtidigt som jag har en ytterst sammanbiten min.
Jag hoppas innerligt att denna träningsvärk inte är av den sort som är värst dag två, för då är jag körd. Totalt jäkla körd.
