Avreaktion deluxe
Självklart kollar jag också på OS. Jag hejar. Håller andan. Spänner mig. Drabbas av glädjetårar. Får gåshus. Ståpäls. Kalla det vad du vill. Blir frustrerad då marginalerna är på fel sida. Jag bryr mig också. Helt klart!
Antar att det kanske inte är faktumet att folk facebookar samtidigt som de kollar OS som stör mig (gjorde jag ju själv), utan snarare att jag stör mig på vissa personers förutsägbarhet när det kommer just till kommenterandet; särskilt via msn- och facebookstatusar. Visst är det så att innan man ens loggar in, vet man vem som har kommenterat vad. Och det är nog det som stör mig - att det alltid stämmer. Alltid.
Det är ju som med de dagliga standardkommentarerna man möts av via alla möjliga statusar. Alltid från samma personer. Alltid samma trista innehåll. Här snackar vi extremt värdelös information. Långt ifrån underhållande. Det är uppdatering från tjejen som varje dag berättar om hon jobbar öppning, dag eller stängning. Om hur hon ska på fika hit eller dit, här eller där, med den eller den. Så har jag han som alltid vill berätta om hur långt han sprungit, hur fort det gått och hur mycket han svettats på spinningen. Sen hon som berättar om VARENDA steg hennes tvååring tar. Gärna med foton från då lillen fyllde två år, tre månader och fyra dagar. De tröttnar aldrig och jag antar att de tror att folk bryr sig.*
Och utöver dessa numera vardagskommentarer, ska man alltså även stå ut med alla lika förutsägbara OS-kommentarer.
107 nya uppdateringar. Två från tjejen som ska fika med bror innan hon sen ska jobba stängning. En från killen som 'bara' sprungit 7,5 km på 36 minuter, men det för att han är förkyld. Såklart! Återstående 104 uppdateringar består av versaler, utropstecken och många långa vokaler som alla rör OS. "KALLAAA!!!!!" "JÄVLAR VA BRAAAA!!!!" etc etc.
Det är ju härligt att alla är så engagerade, men visst är det lite härligt att störa sig ibland också.
* Jo, jag vet att man kan blockera uppdateringar från specifika personer på facebook. Men något inom mig vill ändå läsa dem. Det är den där skvallertanten som bor i mig. Hon som är rädd för att missa något. Och hon som älskar att störa sig. Hon som älskar att skratta åt, enligt henne, tragiska människor. Som en drog är det. Att veta och kunna störa sig.
Ungefär som för alla er som kommer hit. Ni stör er - men kan ändå inte låta bli att läsa. Visst?