Samlare
Folk som samlar på saker tycker jag är läskiga. Den besatthet som drabbar dem är skrämmande.
Nu tänker inte jag på barn som samlar på sudd eller kapsyler. Det kan vara sött. Jag gjorde själv några tappra försök. Hade dock lite dålig fantasi så jag samlade på samma saker som mina kompisar. Tvålar och grisar. Eller ja, grisar kom jag nog inte ens upp i tio innan jag slutade. Kanske inte räknas då?
Jag tänker inte heller på konst- eller antiksamlare. Dom kan jag förstå. Konst kan ju vara vackert och där finns många gånger ett värde. Ekonomiskt säger jag, emotionellt säger väl de.
Nej, jag tänker på vuxna människor som är samlare av obetydliga ting, som reklampennor. Allt kretsar kring huruvida man kan anskaffa fler objekt till sin samling. Vet ni att de skickar förfrågningar till företag och frågar om pennor? Ber folk om att skicka pennor till dem. Ber folk om att lägga tid och pengar på att de ska öka sin samling. De är besatta. Är inte det obehagligt så säg.
Och bara tanken på att en tant sitter hemma i en lägenhet och vart man än tittar står där en tomte och stirrar på dig. Från golv till tak, i alla hörn och vrår finns tomtar i porslin, tyg, ja alla möjliga material. Tomtar, tomtar och ännu fler tomtar. Året runt. Hela tiden. Stirrande tomtar. Ständigt ökande antal av stirriga tomtar. Och de bara står där. Tittar ut i intet. Totalt meningslöst. Gäster känner sig obekväma, men tanten njuter. Hon vill ha fler. Läskigt.
Eller en man som har rum och åter rum, ja till och med garage fyllda av gamla radioapparater. Som inte ens fungerar. De bara står där. Lagerhylla efter lagerhylla. Ingen ser dem. Vad är vitsen? Vad får man ut av det?
Tycker att det är perverst. Ja, faktiskt läskigt.
