h-lena

Ja, som ni ser är inte symaskinen purung, men så har jag också ärvt den från Tante Martha som blev över 90 år. Hon köpte väl inte symaskinen när hon föddes, men ändå. Ni ser ju - den ÄR gammal.

Hursomhelst började jag sy. Har väl knappt gjort det sedan jag tog mitt symaskinkörkort -92, men det gick som på räls. Var riktigt skoj också. När jag var mitt i sick-sacken hände det något. Nålen gick liksom lite saktare. Jag stannade upp, tittade lite konfunderat på maskinen och bestämde mig för att det säkert var åldern. Trots att det är en Singer måste den väl ha sina brister. Jag körde på. Då hände det igen. Samtidigt kände jag att foten jag gasade med blev alldeles varm. Tittade ner på pedalen och upptäckte att det rök från den. Jag fick panik. Hoppade upp från sittläget, drog ut alla sladdar samtidigt som jag steppade runt på golvet, som om jag bränt mig på foten. Sen viftade jag med handen över pedalen som om jag trodde att det skulle få den att sluta ryka.

Efter några minuter insåg jag min barnslighet och tänkte att det kanske bara var lite damm där inne som samlat ihop sig och att det var det som orsakade röken. Jag ville ju ha klart min gardin, så jag kopplade in sladdarna igen och satte foten mot gaspedalen igen. DET skulle jag ju inte ha gjort. Nu kom det inte bara rök från pedalen utan lågor också. DET BRANN! Fick jag panik innan var det ingenting mot nu. Symaskinen började också ryka och gick för fullt trots att jag vevade med pedalen i luften. Vet inte hur det gick till men jag lyckades få ut alla sladdar, symaskinsnålen slutade gå och lågorna försvann, men rökutvecklingen bestod. På något sätt fick jag ut den rykande symaskinen med tillhörande pedal ut på balkongen. 

Nu sitter jag här i soffan och andas in den brända lukten. Det har visserligen slutat ryka och jag har så vitt återhämtat mig, men jag kan inte sluta stirra ömsom ut på balkongen och det hemska arvegodset, ömsom på den halvfärdiga gardinen. Uppgivenhet i dess renaste form.

Någon som har en symaskin att låna ut?