Nödvändigt ont
7:42 klev jag in i väntrummet hos tandläkaren. Lite sen eftersom jag inte räknat in tiden att parkera bilen, men mest för att jag skulle slippa vänta. Vänta fick jag hursomhelst göra. Hittade ingen Bamse-tidning att bläddra i, så det fick bli morgonens Wermlandstidning. Hade någon frågat mig vad huvudnyheten var samma sekund jag lagt ner tidningen hade jag inte kunnat svara. Noterade såvitt en bild på en bil som kraschat in i ett skyltfönster. Orsaken var för mig okänd. Det var heller inte huvudnyheten.
De tio minuter jag fick vänta innan jag ropades upp kändes som en halv evighet, men promenaden genom korridoren var långt ifrån så hemsk som jag föreställt mig kvällen innan. Fick lite distraherande kallprat i form av "Hur står det till?" och "Fint väder idag". Varken såg eller hörde någon annan patient som plågades i rummen jag passerade. Detta dämpade inte direkt oron som byggts upp under tiden i väntrummet, men triggade heller inte fram ångesten.
Satt totalt orörlig när röntgenbilderna skulle tas, eftersom jag ville att det hela skulle gå över så snabbt som möjligt. Bilderna dök upp på en dataskärm, även till min beskådning. Allt jag såg var en rad tänder med absurt stora rötter och hade jag fått bestämma skulle jag sagt: "Kanonsnyggt. Det är bara att gå hem". Men nej, det beskedet fick jag inte. Utan det skulle i tystnad inspekteras och allt jag hörde var ett par dova hummanden. Jag kände att ångesten som jag ännu inte fått, knackade på dörren. I denna stund höll jag hoppet i det hårda grepp som jag övat in så bra.
Hamnade strax i den sårbara bakåtlutande ställningen och tandläkaren karvade med en sån där spetsig krok. Kändes som att hon försökte att göra hål i mina stackars tänder, bara för att få något att laga. Märkte hur jag spände varje muskel i kroppen och järngreppet kring hoppet var där. Då kom den första feedbacken efter ett tiotal hummanden: "Ja, du håller det ju rent och fint iallafall".
Ja, tacka tusan för det. Stod väl och skrubbade tänderna i tio minuter i morse; i hopp om att göra gott för alla mindre bra borstningar man haft under årets gång. Men frågan är: Hjälpte det? Hade jag lyckats borsta bort alla Karius och Baktus?
"Det är ju ingenting som behöver lagas" kläckte hon och jag kände hur en tung sten föll från mina axlar, men den ersattes snart med ett isberg när hon fortsatte: "Visdomständerna har ju kommit fram en hel del". Hon tog en konstpaus och jag visste att hon skulle säga något mer. Förtvivlat kände jag att jag hade pustat ut för tidigt och att jag därmed hade tappat greppet om hoppet. Nu hade jag ingenting. Öppnade ena ögat och kisade mot henne där hon satt med munskydd för halva ansiktet, en sug i ena handen och spetskroken i den andra. Jag kände rysningar längs ryggraden samtidigt som jag avvaktade fortsättningen. Vad som kändes som minuter, var troligen bara sekunder och lugnt sa hon: "Och de verkar ju få gott om plats", som om det vore så självklart.
Jag tog en lättnads suck och tänkte: Ett år till nästa gång. Ett år.
De tio minuter jag fick vänta innan jag ropades upp kändes som en halv evighet, men promenaden genom korridoren var långt ifrån så hemsk som jag föreställt mig kvällen innan. Fick lite distraherande kallprat i form av "Hur står det till?" och "Fint väder idag". Varken såg eller hörde någon annan patient som plågades i rummen jag passerade. Detta dämpade inte direkt oron som byggts upp under tiden i väntrummet, men triggade heller inte fram ångesten.
Satt totalt orörlig när röntgenbilderna skulle tas, eftersom jag ville att det hela skulle gå över så snabbt som möjligt. Bilderna dök upp på en dataskärm, även till min beskådning. Allt jag såg var en rad tänder med absurt stora rötter och hade jag fått bestämma skulle jag sagt: "Kanonsnyggt. Det är bara att gå hem". Men nej, det beskedet fick jag inte. Utan det skulle i tystnad inspekteras och allt jag hörde var ett par dova hummanden. Jag kände att ångesten som jag ännu inte fått, knackade på dörren. I denna stund höll jag hoppet i det hårda grepp som jag övat in så bra.
Hamnade strax i den sårbara bakåtlutande ställningen och tandläkaren karvade med en sån där spetsig krok. Kändes som att hon försökte att göra hål i mina stackars tänder, bara för att få något att laga. Märkte hur jag spände varje muskel i kroppen och järngreppet kring hoppet var där. Då kom den första feedbacken efter ett tiotal hummanden: "Ja, du håller det ju rent och fint iallafall".
Ja, tacka tusan för det. Stod väl och skrubbade tänderna i tio minuter i morse; i hopp om att göra gott för alla mindre bra borstningar man haft under årets gång. Men frågan är: Hjälpte det? Hade jag lyckats borsta bort alla Karius och Baktus?
"Det är ju ingenting som behöver lagas" kläckte hon och jag kände hur en tung sten föll från mina axlar, men den ersattes snart med ett isberg när hon fortsatte: "Visdomständerna har ju kommit fram en hel del". Hon tog en konstpaus och jag visste att hon skulle säga något mer. Förtvivlat kände jag att jag hade pustat ut för tidigt och att jag därmed hade tappat greppet om hoppet. Nu hade jag ingenting. Öppnade ena ögat och kisade mot henne där hon satt med munskydd för halva ansiktet, en sug i ena handen och spetskroken i den andra. Jag kände rysningar längs ryggraden samtidigt som jag avvaktade fortsättningen. Vad som kändes som minuter, var troligen bara sekunder och lugnt sa hon: "Och de verkar ju få gott om plats", som om det vore så självklart.
Jag tog en lättnads suck och tänkte: Ett år till nästa gång. Ett år.
