Kan inte somna
Jag ligger vaken med ångest.
Men inte med en simpel fylleångest från helgen. Åh, vad jag önskar att det vore en sån. Men nej, jag har inte ångest för något jag har gjort; utan ångest för något som komma skall.
7:40 imorn bitti ska jag sitta totalt utlämnad med gråten i halsgropen i den fruktade bakåtlutande tandläkarstolen. Samtidigt som jag gapar kommer jag att knipa ihop ögonen, och inte på grund av den starka lampan som tandläkare av någon speciell grund alltid måste rikta rakt i ögonen. Nej, jag kommer att knipa ihop ögonen i hopp om att allt kommer att gå väl. Främst att jag kommer att överleva. Men också att jag kommer att slippa återbesök. Och att jag "bara" behöver betala för själva undersökningen.
Saker som jag hoppas att jag slipper att höra imorgon:
- Oj då.
- Vi får nog boka in ett par nya tider för detta.
- Hoppsan.
- De där visdomständerna måste vi göra något med.
En orolig natts sömn har jag framför mig. Jag hoppas innerligt att jag slipper vakna kallsvettig var femtonde minut med ett ryck. Snälla, låt mig slippa det inatt. Det räcker med att jag kommer att möta det kyliga väntrummet imorn bitti. Bläddra i en Bamse-tidning, mest för att sysselsätta sig. Inte få med sig storyn, eftersom man inte ens registrerar bilderna. Nervöst titta upp varje gång en sköterska kommer ut för att ropa in en stackars själ. Man är aldrig först, eftersom tandläkare aldrig kan hålla tider. De gör det nog mest för att plåga. Låter patienterna vänta. Låter dem bygga upp nervositeten.
Att, när det väl är ens tur, möta den sterila doften i korridoren. Passera ett rum där borren går febrilt i en mun och så vitt höra ett kväljande läte från patienten. Fastna med blicken och frysa fast. Vakna till av harklingen från syster som visar in en i rummet brevid. Där sitter tandläkaren och pillar med verktygen som snart ska in i munnen. Motvilligt sätta sig i stolen som, innan man ens satt sig till rätta, börjar inta den bakåtlutande positionen. Tandläkaren är ivrig att börja sin dag - sin jakt på karies och tänder som måste dras ut.
Samtidigt som rysningar går längs ryggraden hålls hoppet i ett järngrepp.
Men inte med en simpel fylleångest från helgen. Åh, vad jag önskar att det vore en sån. Men nej, jag har inte ångest för något jag har gjort; utan ångest för något som komma skall.
7:40 imorn bitti ska jag sitta totalt utlämnad med gråten i halsgropen i den fruktade bakåtlutande tandläkarstolen. Samtidigt som jag gapar kommer jag att knipa ihop ögonen, och inte på grund av den starka lampan som tandläkare av någon speciell grund alltid måste rikta rakt i ögonen. Nej, jag kommer att knipa ihop ögonen i hopp om att allt kommer att gå väl. Främst att jag kommer att överleva. Men också att jag kommer att slippa återbesök. Och att jag "bara" behöver betala för själva undersökningen.
Saker som jag hoppas att jag slipper att höra imorgon:
- Oj då.
- Vi får nog boka in ett par nya tider för detta.
- Hoppsan.
- De där visdomständerna måste vi göra något med.
En orolig natts sömn har jag framför mig. Jag hoppas innerligt att jag slipper vakna kallsvettig var femtonde minut med ett ryck. Snälla, låt mig slippa det inatt. Det räcker med att jag kommer att möta det kyliga väntrummet imorn bitti. Bläddra i en Bamse-tidning, mest för att sysselsätta sig. Inte få med sig storyn, eftersom man inte ens registrerar bilderna. Nervöst titta upp varje gång en sköterska kommer ut för att ropa in en stackars själ. Man är aldrig först, eftersom tandläkare aldrig kan hålla tider. De gör det nog mest för att plåga. Låter patienterna vänta. Låter dem bygga upp nervositeten.
Att, när det väl är ens tur, möta den sterila doften i korridoren. Passera ett rum där borren går febrilt i en mun och så vitt höra ett kväljande läte från patienten. Fastna med blicken och frysa fast. Vakna till av harklingen från syster som visar in en i rummet brevid. Där sitter tandläkaren och pillar med verktygen som snart ska in i munnen. Motvilligt sätta sig i stolen som, innan man ens satt sig till rätta, börjar inta den bakåtlutande positionen. Tandläkaren är ivrig att börja sin dag - sin jakt på karies och tänder som måste dras ut.
Samtidigt som rysningar går längs ryggraden hålls hoppet i ett järngrepp.
