h-lena

Mitt emot oss i trappuppgången bor en tant. Alltså, inte i trappuppgången, utan i lägenheten bakom dörren mitt emot vår dörr. Låt mig beskriva henne. Hon är ensam. 152 cm och troligen ett BMI på över 30. Har två stora krukor med plastblommor utanför dörren. Äkta superdupermegafula plastblommor. Bleka hemska plastblommor. Hon har både rullator och permobil, men jag har inte sett henne använda någon av dom. Ärligt talat blir jag glad varje gång jag inte ser henne. Elakt kan tyckas, men låt mig berätta varför.

Tanten är som sagt ensam. Och jag lovar, hon står och kikar ut genom titthålet i dörren alla timmar hon orkar stå upp. Eller nej, hon har nog troligen en bekväm barstol vid dörren, där hon spenderar all sin vakna tid. Kikar man själv ut genom nyckelhålet innan man går ut och ser en soppåse utanför hennes dörr, kan man slå vad en miljon på att hon rycker upp dörren så fort man själv vridit upp låset på ens egen dörr. "Kan du ta med soporna åt mig. Jag orkar inte gå, för jag har ju sån värk... bla bla bla [läs: hon slutar aldrig snacka]." Man bävar för det, för det känns så elakt att gå ifrån henne när hon fortfarande snackar. Eller jag tyckte det förr, nu tycker jag bara att det är jobbigt för öronen. Jag tar förvisso med mig hennes sopor, men man måste gå ifrån henne innan hon tystnar. Jag har aldrig sagt hej då till tanten, för det går inte. Hon bara pratar.

Till en början snackade jag med henne lite. Tyckte lite synd om den gråa gamla ensamma damen, men nu säger jag i stort sett ingenting. Tar soppåsen och bara går. Nej, jag halvspringer. Kanske klämmer in ett "Hinner inte. Jag har bråttom", bara för att verka lite snäll. Men inte alltid.

Idag behövde jag inte ta hennes sopor, men hon hämtade posten när jag kom hem. Då började det. Från det att jag öppnade porten, tog de fem trappstegen upp till dörren, låste upp denna, gick in och stängde, fick jag höra följande. Låt mig också påpeka att jag gjorde allt i naturlig takt, utan att sakta in eller stanna upp. 
 
Tanten: JA, idaaag har det hänt grejer här i huset förstår du.
Jag: Mhm. (knappt hörbart).
Tanten: JA, hon där uppe (pekar uppåt), hon har ramlat omkull. Larmet gick (vilket larm vete katten och jag tänkte inte fråga) och ambulansen var tvungen att komma och hämta henne.
Jag: Usch då. (ganska hörbart).
Tanten: JA, så nu har jag sagt att det inte får stå två cyklar där nere vid ingången. Det är farligt. (Här syftade hon till rullatorerna och jag har ingen aning om var hon menade att de annars skulle stå, eftersom vi varken har förråd på samma plan eller hiss, men inte mitt problem).
Jag: (tystnad).
Tanten: JA, så nu är hon där uppe (jag hade ryggen emot henne vid detta laget, men jag anar att hon pekade uppåt) på sjukhuset och jag vet inte när hon kommer hem igen.
Jag: Hoppas hon blir bättre snart då (sa jag ganska högt samtidigt som jag stängde och låste dörren rakt framför näsan på henne).

Ingen i hela världen hade känt sig elak om denne hade gjort detsamma som jag idag. Inte om man visste hur hon var. En gång plingade hon till och med på och frågade om inte någon av oss kunde gå ut med soporna. Ni ska då veta att soptunnan står precis utanför porten och denna är fem trappsteg ner från hennes lägenhet. Fem trappsteg - inte trappor! Hon är otrolig. Luktar illa gör hon också.