Vägdag 9
Då har vi kommit i rätt riktning igen denna veckan, - 0,9 kg. Jag ligger fortfarande i fas för att uppnå mitt mål till 1 december. Ligger till och med lite före, nästan ett kilo. Men det kan jag behöva. Åt faktiskt lite för mycket choklad i veckan och har jag otur får jag bakslag till nästa vecka, men det ska nog gå vägen. Chokladen var god och totalt värt det.
Har fortfarande lite ont i foten också, så jag har inte kunnat gå på mina vanliga träningspass med step och aerobics. Kommer nog inte kunna det denna helgen heller. Den måste nog få vila. Foten alltså. Men jag får hålla mig till lite spinning och styrketräning, så blir det nog bra.
Var för övrigt på Yoga igår och måste erkänna att det var en utmaning. Instruktören tyckte att det var dags för en position där man ska stå på huvudet med benen i luften. Jag är inte den mest viga och just denna position var inget för mig. Efter några misslyckade försök gentemot väggen (detta för att få extra stöd; alltså en lättare variant) gav jag upp. Insåg att jag troligen såg ut som en elefant som försökte balansera på snabeln. Alla ser ju omöjligheten i detta. Så även jag. Jag la mig ned i vilopositionen Barnet och inväntade de andra. Jag sneglade runt i salen och till min tröst fanns det flera elefanter i gruppen som valde att inse sina begränsningar. Lättnadskänslan spred sig, inte bara hos mig, utan troligen min.
Har fortfarande lite ont i foten också, så jag har inte kunnat gå på mina vanliga träningspass med step och aerobics. Kommer nog inte kunna det denna helgen heller. Den måste nog få vila. Foten alltså. Men jag får hålla mig till lite spinning och styrketräning, så blir det nog bra.
Var för övrigt på Yoga igår och måste erkänna att det var en utmaning. Instruktören tyckte att det var dags för en position där man ska stå på huvudet med benen i luften. Jag är inte den mest viga och just denna position var inget för mig. Efter några misslyckade försök gentemot väggen (detta för att få extra stöd; alltså en lättare variant) gav jag upp. Insåg att jag troligen såg ut som en elefant som försökte balansera på snabeln. Alla ser ju omöjligheten i detta. Så även jag. Jag la mig ned i vilopositionen Barnet och inväntade de andra. Jag sneglade runt i salen och till min tröst fanns det flera elefanter i gruppen som valde att inse sina begränsningar. Lättnadskänslan spred sig, inte bara hos mig, utan troligen min.
