h-lena

Gick till den Michael Jackson-nynnande sushikillen för att inhandla lite mat igår efter jobb. Precis när sushikillen ser mig [läs: när jag la handen på dörrhantaget] pekar han på mig och det känns som om konversationen börjat innan jag ens satt min andra fot innanför tröskeln.

Sushikillen: Ha! Jeg husker deg.
Jag: Eh, jaha. Hehe...
Sushikillen: Ja, det er du som ikke ser svensk ut.
Jag: Hrm, ja just det.
Sushikillen: Du ser jo norsk ut.
Jag: Mmm visst.

Bara för att komma bort från diskussionen tittar jag lite i menyn, trots att jag vet vad jag ska ha.

Jag: Jag tar nummer ett med 10 bitar.
Sushikillen: Har du farvet håret?
Jag: Eh... Ja. Jo, det har jag ju.
Sushikillen: Det var kult. Litt mørkere.
Jag: Joo, det brukar bli det när jag precis färgat.

Jag antar att Sushikillen hade sett att jag färgat håret pga min röda rand i pannan, men när jag ser mig själv i spegelväggen brevid sushibaren ser jag att denna täcks väl av min mössa. Hur kunde sushikillen som sett mig EN gång i tio minuter för ett par veckor sedan, se att jag färgat håret?! Lite scary.

Går och sätter mig vid ett bord, för att återigen slippa undan konversationen. Sushikillen börjar nynna med och vissla till Man in the Mirror.


PS. Alla som jag vet handlat mat hos ovannämnda sushikille säger att han alltid lyssnar på Michael Jackson och nynnar med. Nog för att Jacko-Wacko har många låtar, men det finns ju gränser. Jämt? Alltså, alltid? Blir sushikillen aldrig less? DS.