Ungjävel
Jag har inget emot barn, vanligtvis. Jag har jobbat på dagis och tror att min toleransnivå är relativt hög vad gäller barn, med tanke på att jag själv inte är mamma. Har fått för mig att de som har barn automatiskt fått en högre toleransnivå även för andras barn, men det är inte på något sätt vetenskapligt dokumenterat. Utan min egen, enligt mig logiska, förklaring.
Men ouppfostrade barn skulle jag nog ärligt talat kunna slå till alltså. När jag stod i en korsning idag och väntade på grön gubbe, satt en ful liten bortskämd skitunge i baksätet på en stadsjeep som i sin tur väntade på grönt ljus. Precis när det blev grönt och bilen började köra, trycker ungjäveln ansiktet mot rutan och räcker ut tungan. Och inte på ett litet gulligt sätt som att "haha, vi kom före dig" utan hon rynkande på näsan, grimaserade med hela ansiktet och räckte ut tungan så långt hon kunde. Jag visade mitt finger till henne. En bil kom samtidigt i möte och chauförren där trodde nog att jag inte var klok. Men jag blev så arg och jag hoppas verkligen att ungjäveln hann se mitt finger. Visserligen sänkte jag handen ganska fort igen. Det var instinkten och mitt jävlar anamma som handlade när jag drog upp handen och ärligt talat ångrar jag mig inte heller. Hade hon gjort det när bilen fortfarande stod still skulle jag nog gått fram, slagit till rutan och bett föräldrarna att lära sin unge lite vett. Ungen hade troligen ljugit och sagt att hon inte gjort nåt. Sen hade föräldrarna trott på henne och blivit sura på mig istället. Typiskt. Kanske tur att de åkte.
För övrigt såg hon också ut som en unge som grinar så fort hon inte får som hon vill, för att hon vet att föräldrarna daltar med henne och sen får precis som hon vill. Grrr. Skitunge!
Händelsen fick mig att minnas den där gången som dagisfröken då jag och en kille i tre-fyraårsåldern satt på golvet och byggde med klossar. Han kollade in mitt torn och plötsligt tog han sats med hela armen och rasade tornet jag hade byggt. Min instinkt tog vid även då och utan att tänka, rev jag hans torn. Som en trotsig liten unge. Ni skulle sett minen på killen. Han blev förvånad. JAG blev förvånad. Snabbt insåg jag att detta kanske inte var vad en fröken borde ha gjort, men jag fann mig strax i situationen och frågade killen om han tyckte att det var skoj när jag rev hans torn. "Neej" sa han med ledsna hundögon. "Nej, men då ska du inte göra så mot andra heller då", sa jag med sträng frökenröst. "F'låt" kom det tyst från killen som tittade ner på klossarna som låg i en hög på golvet. Jag fick lite dåligt samvete och försökte att lappa ihop det hela med att säga: "Nej, nu tycker jag att vi bygger ett jättehögt torn tillsammans", med en sån där töntig snäll-och-roligt-fröken-röst. Killens ögon lyste upp och han skrattade med hela ansiktet. Tur att barn inte är långsinta. Jag tror faktiskt aldrig att killen rev någon annans torn igen heller.
När, eller om, jag får barn någon gång och de skulle bete sig ouppfostrat, har ni mitt tillstånd att sätta dom på plats. Det värsta är ju föräldrar som inte bryr sig; de borde inte få ha barn. Jag som ev blivande förälder, kommer att bry mig.
Men ouppfostrade barn skulle jag nog ärligt talat kunna slå till alltså. När jag stod i en korsning idag och väntade på grön gubbe, satt en ful liten bortskämd skitunge i baksätet på en stadsjeep som i sin tur väntade på grönt ljus. Precis när det blev grönt och bilen började köra, trycker ungjäveln ansiktet mot rutan och räcker ut tungan. Och inte på ett litet gulligt sätt som att "haha, vi kom före dig" utan hon rynkande på näsan, grimaserade med hela ansiktet och räckte ut tungan så långt hon kunde. Jag visade mitt finger till henne. En bil kom samtidigt i möte och chauförren där trodde nog att jag inte var klok. Men jag blev så arg och jag hoppas verkligen att ungjäveln hann se mitt finger. Visserligen sänkte jag handen ganska fort igen. Det var instinkten och mitt jävlar anamma som handlade när jag drog upp handen och ärligt talat ångrar jag mig inte heller. Hade hon gjort det när bilen fortfarande stod still skulle jag nog gått fram, slagit till rutan och bett föräldrarna att lära sin unge lite vett. Ungen hade troligen ljugit och sagt att hon inte gjort nåt. Sen hade föräldrarna trott på henne och blivit sura på mig istället. Typiskt. Kanske tur att de åkte.
För övrigt såg hon också ut som en unge som grinar så fort hon inte får som hon vill, för att hon vet att föräldrarna daltar med henne och sen får precis som hon vill. Grrr. Skitunge!
Händelsen fick mig att minnas den där gången som dagisfröken då jag och en kille i tre-fyraårsåldern satt på golvet och byggde med klossar. Han kollade in mitt torn och plötsligt tog han sats med hela armen och rasade tornet jag hade byggt. Min instinkt tog vid även då och utan att tänka, rev jag hans torn. Som en trotsig liten unge. Ni skulle sett minen på killen. Han blev förvånad. JAG blev förvånad. Snabbt insåg jag att detta kanske inte var vad en fröken borde ha gjort, men jag fann mig strax i situationen och frågade killen om han tyckte att det var skoj när jag rev hans torn. "Neej" sa han med ledsna hundögon. "Nej, men då ska du inte göra så mot andra heller då", sa jag med sträng frökenröst. "F'låt" kom det tyst från killen som tittade ner på klossarna som låg i en hög på golvet. Jag fick lite dåligt samvete och försökte att lappa ihop det hela med att säga: "Nej, nu tycker jag att vi bygger ett jättehögt torn tillsammans", med en sån där töntig snäll-och-roligt-fröken-röst. Killens ögon lyste upp och han skrattade med hela ansiktet. Tur att barn inte är långsinta. Jag tror faktiskt aldrig att killen rev någon annans torn igen heller.
När, eller om, jag får barn någon gång och de skulle bete sig ouppfostrat, har ni mitt tillstånd att sätta dom på plats. Det värsta är ju föräldrar som inte bryr sig; de borde inte få ha barn. Jag som ev blivande förälder, kommer att bry mig.
