Danmark, mån-tors
Imorn bitti drar jag till Danmark, närmare bestämt Odense, med jobbet. Ska på en mässa, El og Teknik. Flyget går 7:40 och denna gången ska jag vara i tid på flygplatsen. Inte som sist när jag skulle till Köln.
Jag skrev om den händelsen, bara för att den var så absurd. Aldrig varit med om något liknande. Men av någon anledning fick jag aldrig publicerat den. Här kommer den dock i en, tro det eller ej, förkortad version:
_______________________
Dumma som vi var, jag och två kollegor, tog vi bilen i rusningstrafik till flygplatsen. Efter tre mindre olyckor längs vägen och en bensinlampa som tändes mitt i kön, vilket gjorde att vi var tvungna att tanka, hade vi fortfarande inte kommit ut på motorvägen då incheckningstiden hade gått ut. Vi ringde Norwegian, nummerupplysningen och självaste Gardemoen, men ingen kunde hjälpa oss. Nej, man måste ju komma i tid, var svaren vi fick. Satan.
När vi äntligen kom ut på motorvägen och hade ca fyra mil kvar, var klockan alldeles för mycket. Vi hoppades på en försening, men enligt kollegor som smarta nog hade tagit flygtåget och därmed redan var vid gaten, var tiderna inte flyttade. Vi hoppades ändå och körde alldeles för fort. Min kollega körde inte bara, hon tutade, blinkade med ljusen och svor. Måste ha sett komiskt ut.
Väl framme vid flygplatsen var det 20 min till planet skulle lyfta. Jag som hade litet bagage och ev skulle kunna ta med det i kabinen rusade till incheckningen. Sprang förbi den kö som fanns (frågade tom om lov). Tjejen där sa att hon inte kunde göra något, men att jag kunde springa och se om jag hann. Gate 47.
Jag tog mig an utmaningen. Säkerhetskontrollen nästa. Aslång kö. Frågade en i personalen hur jag kunde komma förbi snabbt, hon skickade mig till businessklassen. Lång kö där med. De skickade mig ännu längre bort. Ingen kö. YES!När jag slängde upp väskan på rullbandet för scanning slog det mig - vätskor! Jag hade ju spray, hårprodukter, parfym, ja alla typer av vätskor i väskan. Dessutom hade jag både rakhyvel och nagelsax däri också. Stressad, som en mor som tappat bort sitt tvååriga barn på ett köpcentra, förklarade jag min situation för killen bakom bandet. 13 minuter tills flyget gick. Han sa lugnt att det nog gik bra.
Gick genom metalldetektorn och det tjöt; högre än vanligt. Mina armar skakade av stress när jag sträckte ut dom. Det var mina örhängen som pep. Jag var free to go. Gladde mig åt att alla måste ha tittat bort när min väska åkte genom scanningen. Grabbade tag i den och sprang mot utlandsgatarna.
Boardingpass ville dom se när man skulle mot utlandsgatarna. Just ja. Jag fick inget, för jag har inte checkat in än. Mitt plan går om knappt tio min förklarade jag och såg nog ut som en mor som tappat bort sin tvååriga unge på köpcentrat och letat ferbrilt i en timma utan resultat. Han frågade vart jag skulle. "Düsseldorf" flåsade jag fram. "Spring" sa han bara.
Å vad jag sprang. Med handväskan i den ena handen och i den andra, rullväskan fladdrandes bakom mig. Folket beredde väg för mig när de hörde mina, troligen ganska tunga men snabba, steg och den wobblande väskan bakom mig.
Gate 33, Gate 35. Kändes som en evighet till 47, men jag sprang.
Väl vid gate 47 kunde jag aldrig ha blivit mer glad åt en gubbe som krånglade med de unga tjejerna. Jag hade nog honom att tacka att jag kom ombord. Fick tom vänta tills han var klar innan jag kunde checka in och få en plats på flyget. När jag väl satt mig på min plats droppade svetten längs min tinning och hela jag skakade, som om jag hade parkinsons. Men jag hann. Det gjorde inte mina kollegor. De fick flyga till Berlin och ta nattåget till Köln. När de gjorde det, satt jag och åt sexrätters med mina andra kollegor, lycklig över att jag hann med flyget.
_______________________
Med tanke på att denna hisoria inte ska upprepa sig, ska jag ta flygtåget imorn bitti + vara ute i god tid. Tar tåget som går strax innan sex på morgonen. Så just därför borde jag också gå och lägga mig nu, och framförallt packa klart! Jag har dock en liten back-up. Ringde min far tidigare och bad honom ringa mig kl 5 för att se till att jag var uppe. Smart va! Tänk vad föräldrar kan vara bra att ha.
Nu: fixa, packa, sova!
Jag skrev om den händelsen, bara för att den var så absurd. Aldrig varit med om något liknande. Men av någon anledning fick jag aldrig publicerat den. Här kommer den dock i en, tro det eller ej, förkortad version:
_______________________
Dumma som vi var, jag och två kollegor, tog vi bilen i rusningstrafik till flygplatsen. Efter tre mindre olyckor längs vägen och en bensinlampa som tändes mitt i kön, vilket gjorde att vi var tvungna att tanka, hade vi fortfarande inte kommit ut på motorvägen då incheckningstiden hade gått ut. Vi ringde Norwegian, nummerupplysningen och självaste Gardemoen, men ingen kunde hjälpa oss. Nej, man måste ju komma i tid, var svaren vi fick. Satan.
När vi äntligen kom ut på motorvägen och hade ca fyra mil kvar, var klockan alldeles för mycket. Vi hoppades på en försening, men enligt kollegor som smarta nog hade tagit flygtåget och därmed redan var vid gaten, var tiderna inte flyttade. Vi hoppades ändå och körde alldeles för fort. Min kollega körde inte bara, hon tutade, blinkade med ljusen och svor. Måste ha sett komiskt ut.
Väl framme vid flygplatsen var det 20 min till planet skulle lyfta. Jag som hade litet bagage och ev skulle kunna ta med det i kabinen rusade till incheckningen. Sprang förbi den kö som fanns (frågade tom om lov). Tjejen där sa att hon inte kunde göra något, men att jag kunde springa och se om jag hann. Gate 47.
Jag tog mig an utmaningen. Säkerhetskontrollen nästa. Aslång kö. Frågade en i personalen hur jag kunde komma förbi snabbt, hon skickade mig till businessklassen. Lång kö där med. De skickade mig ännu längre bort. Ingen kö. YES!När jag slängde upp väskan på rullbandet för scanning slog det mig - vätskor! Jag hade ju spray, hårprodukter, parfym, ja alla typer av vätskor i väskan. Dessutom hade jag både rakhyvel och nagelsax däri också. Stressad, som en mor som tappat bort sitt tvååriga barn på ett köpcentra, förklarade jag min situation för killen bakom bandet. 13 minuter tills flyget gick. Han sa lugnt att det nog gik bra.
Gick genom metalldetektorn och det tjöt; högre än vanligt. Mina armar skakade av stress när jag sträckte ut dom. Det var mina örhängen som pep. Jag var free to go. Gladde mig åt att alla måste ha tittat bort när min väska åkte genom scanningen. Grabbade tag i den och sprang mot utlandsgatarna.
Boardingpass ville dom se när man skulle mot utlandsgatarna. Just ja. Jag fick inget, för jag har inte checkat in än. Mitt plan går om knappt tio min förklarade jag och såg nog ut som en mor som tappat bort sin tvååriga unge på köpcentrat och letat ferbrilt i en timma utan resultat. Han frågade vart jag skulle. "Düsseldorf" flåsade jag fram. "Spring" sa han bara.
Å vad jag sprang. Med handväskan i den ena handen och i den andra, rullväskan fladdrandes bakom mig. Folket beredde väg för mig när de hörde mina, troligen ganska tunga men snabba, steg och den wobblande väskan bakom mig.
Gate 33, Gate 35. Kändes som en evighet till 47, men jag sprang.
Väl vid gate 47 kunde jag aldrig ha blivit mer glad åt en gubbe som krånglade med de unga tjejerna. Jag hade nog honom att tacka att jag kom ombord. Fick tom vänta tills han var klar innan jag kunde checka in och få en plats på flyget. När jag väl satt mig på min plats droppade svetten längs min tinning och hela jag skakade, som om jag hade parkinsons. Men jag hann. Det gjorde inte mina kollegor. De fick flyga till Berlin och ta nattåget till Köln. När de gjorde det, satt jag och åt sexrätters med mina andra kollegor, lycklig över att jag hann med flyget.
_______________________
Med tanke på att denna hisoria inte ska upprepa sig, ska jag ta flygtåget imorn bitti + vara ute i god tid. Tar tåget som går strax innan sex på morgonen. Så just därför borde jag också gå och lägga mig nu, och framförallt packa klart! Jag har dock en liten back-up. Ringde min far tidigare och bad honom ringa mig kl 5 för att se till att jag var uppe. Smart va! Tänk vad föräldrar kan vara bra att ha.
Nu: fixa, packa, sova!
