Dags att kliva ner från hästen nu
På jobbet har jag ett sånt där skrivbord som man kan höja och sänka automatiskt, vilket är praktiskt om man vill stå upp ibland. Kom att tänka på när man gick i låg- och mellanstadiet; när man hade sånna där bänkar man förvarade alla skolböckerna i.
Alla var ju olika långa och hade därför olika höjd på dessa och eftersom man växte en del på längden på den tiden, var man ju tvungen att titt som tätt höja både stol och bänk för att man skulle sitta rätt. Man skulle ju sitta så att hela foten tog i marken och att knäna var i 90 graders vinkel. Bänken skulle därefter justeras så att armbågarna vilade lite lätt på bänkskivan, utan att trycka upp axlarna. Men eftersom fröken inte kunde göra dessa inställningar, var det vaktmästaren som kikade förbi med sin skiftnyckel. Han såg till att alla elever satt rätt och därmed inte blev stela i nacken och allt vad felsittande nu kunde leda till. Det var viktigt att sitta rätt.
Vanligtvis kom vaktmästaren vid höstterminens start för att ställa in samtliga elevers bänkar och stolar, eftersom de flesta hade växt nån centimeter över sommaren. Men ibland var det ju nån som växte så att det knakade och vaktmästaren var tvungen att kallas in mitt i terminen. Det var häftigt. Man ville ju va lång, så den som hade högst bänk och stol var helt klart coolast. Ibland ville man försöka fuska till det så att man fick höja mer än vad man behövde, men då var vaktmästaren på alerten och sa att "Nej, mer kan jag inte höja. Då sitter du inte rätt". Argumentet "det känns bättre och jag sitter skönare med högre bänk" funkade inte, så man fick helt enkelt acceptera att man inte vuxit tillräckligt för att få sin bänk höjd. Det var ett slag i magen.
Jag ser mig om på jobbet och inser att jag är en av dom som har högst skrivbord. Jag är alltså en av de coolaste på min avdelning. Häftigt. Men inser sen att jag sitter med fötterna på kontorsstolens rullhjul. Tar ner dom och försöker sätta ner hela foten i golvet. Det går inte. Jag sitter och dinglar med benen och helt plötsligt blev jag en fuskare. En wannabe. Hör vaktmästarens röst i huvudet "Nu kommer du att få ont i nacken". Hur man nu kan få det av att dingla lite med benen, men så känner jag nästan i detta nu hur det går en il genom ryggen och upp i nacken. Sänker därmed både skrivbord och stol. Nu är jag inte coolast längre.
Alla var ju olika långa och hade därför olika höjd på dessa och eftersom man växte en del på längden på den tiden, var man ju tvungen att titt som tätt höja både stol och bänk för att man skulle sitta rätt. Man skulle ju sitta så att hela foten tog i marken och att knäna var i 90 graders vinkel. Bänken skulle därefter justeras så att armbågarna vilade lite lätt på bänkskivan, utan att trycka upp axlarna. Men eftersom fröken inte kunde göra dessa inställningar, var det vaktmästaren som kikade förbi med sin skiftnyckel. Han såg till att alla elever satt rätt och därmed inte blev stela i nacken och allt vad felsittande nu kunde leda till. Det var viktigt att sitta rätt.
Vanligtvis kom vaktmästaren vid höstterminens start för att ställa in samtliga elevers bänkar och stolar, eftersom de flesta hade växt nån centimeter över sommaren. Men ibland var det ju nån som växte så att det knakade och vaktmästaren var tvungen att kallas in mitt i terminen. Det var häftigt. Man ville ju va lång, så den som hade högst bänk och stol var helt klart coolast. Ibland ville man försöka fuska till det så att man fick höja mer än vad man behövde, men då var vaktmästaren på alerten och sa att "Nej, mer kan jag inte höja. Då sitter du inte rätt". Argumentet "det känns bättre och jag sitter skönare med högre bänk" funkade inte, så man fick helt enkelt acceptera att man inte vuxit tillräckligt för att få sin bänk höjd. Det var ett slag i magen.
Jag ser mig om på jobbet och inser att jag är en av dom som har högst skrivbord. Jag är alltså en av de coolaste på min avdelning. Häftigt. Men inser sen att jag sitter med fötterna på kontorsstolens rullhjul. Tar ner dom och försöker sätta ner hela foten i golvet. Det går inte. Jag sitter och dinglar med benen och helt plötsligt blev jag en fuskare. En wannabe. Hör vaktmästarens röst i huvudet "Nu kommer du att få ont i nacken". Hur man nu kan få det av att dingla lite med benen, men så känner jag nästan i detta nu hur det går en il genom ryggen och upp i nacken. Sänker därmed både skrivbord och stol. Nu är jag inte coolast längre.