h-lena

...eller snarare köpt smöret och blivit bestulen.

Ser ett mönster i anledningarna till varför jag skriver. De senaste gångerna har jag varit irriterad och jag antar att jag använder den skrivande konsten för att avreagera mig. Så även idag.

Jag är inte bara irriterad. Jag är arg, upprörd, besviken, bitter och ursinnig, men även tårögd och ledsen. Hade jag haft chansen att skriva igår hade jag antagligen varit än mer ledsen och än mer arg. Jag växlar fortfarande från att i ena stunden vara otroligt [de fulaste ord du kan tänka dig] förbannad, till att i andra stunden vara nedstämd med tårarna i ögnon.

Anledningen till det hela var att när jag kommit hem från träningen igår efter jobb och duschat, skulle jag som vanligt ta min dator, sätta mig framför tvn, laga lite mat o allmänt slappa. Men jag fann inte min dator. Gick o kollade i vardagsrummet om jag eventuellt hade kunnat glömt datorn där från gårdagen, men icke. Blev lite stressad och rotade runt i rummet där jag visste att jag inte hade den; garderoben, uppe i sängen, bakom kuddarna i soffan och t.o.m i smutskorgen. Ingen dator. Snackade med några i kollektivet, men ingen hade sett den. Insåg att någon helt sonika hade varit inne i lägenheten och mitt rum och helt enkelt snott den. En annan kille i kollektivet menade att även han hade blivit av med nåt. Han har inget av värde annars, men så hade han blivit av med något man gärna inte anmäler till polisen och jag säger inget mer om det. Ringde räddarna i nöden: mor o far. De kan alltid trösta.

När Julia kom hem så visade det sig att någon hade gått igenom hela hennes rum också och tagit kamera och över tusen svenska kronor som hon hade sparat ihop för att ha i helgen när hon skulle till Gbg. Det lustiga var dock att de inte hade tagit hennes dator som var än mer synlig än min och låg än mer synligt än det andra de tagit.

Tanken slog mig då att kanske fler saker inne hos mig var borta. Jag var tvungen att gå o kika. Nu har ju inte jag jättemkt grejer och tidigare hade jag sett att såväl tv som dvd var kvar. Vad jag dock inte hade kollat var min bokhylla/lagerhylla. När jag tittade närmare där såg jag att varenda ask jag har, hade locket på sned. Det tog emot att öppna mitt stora smyckesskrin för att öppna den lilla hjärtasken där jag förvarade alla mina guldsmycken. Just det, förvarade. Allt av värde var borta! Halsband, armband, ringar, fotlänkar. Jag använde inte mina guldsmycken jätteofta och setet jag har, eller hade, i bismarck har jag inte använt de senaste åren. Men det var ändå mitt och halsbandet med ett hjärta i gult och vitt guld gillade jag jättemkt. Sen finns ju de smycken som inte går att ersätta: Ringen jag fick av farmor o farfar i konfirmationspresent och morfars gamla giftring som mamma en gång stöpt om och gett mig. Gone. Jag började att gråta. Jag gör det även nu när jag tänker på det. Ringde återigen räddarna i nöden: mor o far. De är så söta. De ville komma till mej, fast de inte kunde göra nåt alls.

Nu ska dom troligen komma till mig idag för att sätta upp ett personligt lås på min dörr in till mitt rum. Alla vi i kollektivet har en nyckel till dörren, men detta ä bara vanliga nycklar till inomhusdörrar, vilket betyder att vi kan låsa upp varandras dörrar. Stor idé att låsa om sig!!! Jag hoppas visserligen innerligt att det inte är någon i kollektivet som tagit grejerna, men tyvärr är det inget man kan utesluta. När det hela inträffade var troligen två personer hemma. En hade vaknat till vid tolvtiden av att någon öppnat dörren till rummet, men då han var bakis orkade låtsades han sova eftersom han trodde att det var nån i kollektivet. Personen hade stängt dörren igen.

Det dumma är ju också att alla inte låser efter sig när de går. När jag gick på morgonen så vet jag att tre andra lämnat lägenheten före mig och skulle vara borta hela dagen. Jag gick vid nio och är kanonsäker på att jag låste. Det gör jag alltid. Det betyder att någon av de två som då var hemma, antingen har lämnat dörren olåst, eller, ve och fasa, tagit grejerna. Sen är det vissa i kollektivet som inte är helt stabila heller, vilket gör mig än mer orolig.

Jag orkar inte tänka mer på det. Ska möta upp Julia snart iaf och gå till polisen. Ingen av oss har lösöreförsäkring på vårt boende (dumt, jovisst), men eftersom jag är skriven i Sverige, är jag också "pendlare". Hoppas på att mor o fars försäkring gäller även mig. Vill inte tänka på vad allt jag blivit av med är värt. Bara datorn jag köpte för mindre än två månader sen kostade över 7000,-. Allt är iaf värt långt över tio tusen. Usch. Jag mår illa.

Vem [massa fula ord] har gjort det? Får jag reda på det, kommer jag ärligt talat att klå den [fler fula ord].