h-lena

Jag är förvånad över hur två olika personer kan uppleva en och samma händelse på så olika sätt, trots att man befunnit sig max 15 meter ifrån varann under hela förloppet. 

Min version. Jag, mor och far står och kollar på bro' som kör. Det regnar. Vi står alla med varsitt paraply, liksom alla andra i publiken. Bro' kör i mål och far går ner till tältet för att möta honom och greja. Jag har bro's paraply och går även jag ner, för jag tänkte att han ville ha det. Mor hakar. Väl där nere hör vi att åskan närmar sig. Jag säger: "Nu vill inte jag stå där uppe på kullen och hålla i ett paraply iaf". Mor o far säger inget. Det går väl några minuter och PANG! Det blixtrar och dundrar samtidigt som det knastrar i högtalarna. Jag inbillar mig åtminstone att det gnistrar lite här och där.  Vi tittat skärrat på varann och sa "Shit, det slog ju ner precis här". Himlen öppnar sig och det öser ner. Vi väljer att gå in i bussen och sätta oss för att skydda oss för ev fler blixtar. Missar allt tumult borta vid publiken där blixten slog ner. Sitter i bussen tills vi hör att åskan dragit förbi och regnet lättat något. Vi hör att 5 blivit träffade av blixten och att tävlingen är inställd. Vi ser en helikopter som landar på startplattan och ett par ambulanser som kommer. Vi pratar med folk om hur otäckt att folk blivit träffade. Hör att siffran på antal träffade ökar till 11. Jag och mor tar bilen hem eftersom tävlingen blev inställd. På vägen möter vi 9 amulanser. På nyheterna hör vi sen att det är 25 som skadats. Väl hemma, drygt två timmar senare, kollar jag internet och läser att 90 pers blivit träffade av blixten. Snacka om att vi gick miste om det! Visserligen var det 'bara' 25 som blivit skadade, varav ingen allvarligt.

Min fars version i telefonen med en bekant:
Ja, du vet. Vi stod och såg på Anders (min bror) när det åskade och blixtrade. Jag sa till Ranveig (min mor) och Helena att "Nu får vi ta ner paraplyna, för det här kan bli farligt" (det sa han inte alls, men fortsätter sin historia med samma intensiva röst). Sen gick vi ner till tältet och då slog det till så in i helvete. Det jämt skakade i hela kroppen. Det blev helt kaos. 4 helikoptrar (det var tre) och 16 ambulanser kom till plats. 100 personer fick åka till sjukhus för övervakning (enligt tidningarna uppsökte 91 läkare, men jag tror knappast fler än de 25 skadade hamnade på övervakning). Ja, det var nog det värsta jag varit med om, avslutar pappa.

Jag sitter och vet inte vad jag ska säga. Ja, det var hemskt, men vi såg ju inte folken som ramlade ihop; vi såg inte papprena i speakerns hand som fattade eld. Vi stod utanför bussen och hörde smällen; såg ljuset och några gnistror från högtalaren. Känns som bagateller om man jämför med de som faktiskt blev träffade. Sen satt vi i bussen, käkade nötter och drack kaffe. Vi hörde bara historierna om tumultet efter nedslaget från de som sett det och stått mitt ibland det. Vi såg däremot amulanser och helikoptrar. Men eftersom alla handlade så lugnt, uppfattade iaf aldrig jag att det var så många som drabbats.

Jag sa inget till pappa. Jag lät honom inbilla sig själv att han sa att vi var tvungna att ta ner våra paraplyn; att han såg allt kaos och var mitt i det hela. Själv är jag glad att jag slapp. Glad över att jag inte stod kvar på kullen och höll i paraplyet i just det ögonblick blixten slog ner.

Jag hoppas aldrig att jag kommer närmare ett blixtnedslag än det jag gjorde idag.