Igår såg jag en vardagshjälte
Igår såg jag en händelse som gjorde mig glad. Riktigt glad. Men den gav mig skam, men också hopp till förbättring.
En man i 40-årsåldern gick på trottoaren på andra sidan vägen i samma färdriktning som jag. Jag var kanske 80 meter bakom honom. Han bar på fyra uppenbart tunga matkassar. En tant vände sig om ett flertal gånger efter att hon mött honom och tittade på honom med en blick som sa "Nu har du allt tagit dig vatten över huvudet". Man kunde riktigt se hur plastpåshantagen skar in i händerna på honom och han var tvungen att stanna till för att vila sig. Jag fick medlidande för honom, för jag känner igen den känslan. Det gör ont, det är jobbigt, fingrarna blir stela och man önskar att man bara var hemma. Tanten stannade till och tittade på honom. Mannen började gå igen, men var tvungen att stanna igen efter bara 25 meter. Han bytte grepp och gick ytterligare tio. Vid det här lagret hade jag, trots att jag slögick, kommit närmare mannen som gick på andra sidan vägen. En yngre kille, ca 18-20 år, gick förbi mig och även han såg mannen.
Men han gjorde inte som jag, gick lite snett bakom och hade medlidande för honom och bara hoppades att han snart skulle vara hemma; att han bodde i närheten. Jo, killen tänkte troligen samma tankar, för plötsligt gick han över gatan och frågade om mannen behövde hjälp. De kände tydligen inte varandra, för mannen blev minst sagt förvånad, men man kunde samtidigt se lättnaden i hans ögon. Flera stenar såg ut att falla från hans axlar. Den unga killen tog två av kassarna och mannen log mot honom. Killen log tillbaks, sen började de traska bortåt vägen. De småpratade och skrattade. Jag gick fortfarande snett bakom, men med ett leednde på läpparna.
Jag blev enormt imponerad av killen. Jag tror inte att många skulle ha gjort likadant. Samtidigt skäms jag för att det inte var jag som gick över vägen och hjälpte mannen med matkassarna.
Och inte nog med det, när de kom till nästa korsning stannade mannen till och av kroppssråket att döma sa han att "jag bor precis här uppe, så jag kan ta kassarna själv nu", men killen som uppenbarligen egentligen inte skulle svänga ryckte på axlarna och verkade svara "äh, jag kan lika gärna hjälpa dig ända hem".
En äkta vardagshjälte var den där killen. Jag blev inspirerad och förhoppningsvis är det jag som hjälper till nästa gång. Tänker på tanten som bara stannade och stirrade. Hon är säkert en sån tant som säger "Dagens ungdom" och fnyser till. Jag hoppas verkligen att hon stannade till så länge att hon såg den unga killen som hjälpte mannen.
Killen gjorde min dag, helt underbar!
En man i 40-årsåldern gick på trottoaren på andra sidan vägen i samma färdriktning som jag. Jag var kanske 80 meter bakom honom. Han bar på fyra uppenbart tunga matkassar. En tant vände sig om ett flertal gånger efter att hon mött honom och tittade på honom med en blick som sa "Nu har du allt tagit dig vatten över huvudet". Man kunde riktigt se hur plastpåshantagen skar in i händerna på honom och han var tvungen att stanna till för att vila sig. Jag fick medlidande för honom, för jag känner igen den känslan. Det gör ont, det är jobbigt, fingrarna blir stela och man önskar att man bara var hemma. Tanten stannade till och tittade på honom. Mannen började gå igen, men var tvungen att stanna igen efter bara 25 meter. Han bytte grepp och gick ytterligare tio. Vid det här lagret hade jag, trots att jag slögick, kommit närmare mannen som gick på andra sidan vägen. En yngre kille, ca 18-20 år, gick förbi mig och även han såg mannen.
Men han gjorde inte som jag, gick lite snett bakom och hade medlidande för honom och bara hoppades att han snart skulle vara hemma; att han bodde i närheten. Jo, killen tänkte troligen samma tankar, för plötsligt gick han över gatan och frågade om mannen behövde hjälp. De kände tydligen inte varandra, för mannen blev minst sagt förvånad, men man kunde samtidigt se lättnaden i hans ögon. Flera stenar såg ut att falla från hans axlar. Den unga killen tog två av kassarna och mannen log mot honom. Killen log tillbaks, sen började de traska bortåt vägen. De småpratade och skrattade. Jag gick fortfarande snett bakom, men med ett leednde på läpparna.
Jag blev enormt imponerad av killen. Jag tror inte att många skulle ha gjort likadant. Samtidigt skäms jag för att det inte var jag som gick över vägen och hjälpte mannen med matkassarna.
Och inte nog med det, när de kom till nästa korsning stannade mannen till och av kroppssråket att döma sa han att "jag bor precis här uppe, så jag kan ta kassarna själv nu", men killen som uppenbarligen egentligen inte skulle svänga ryckte på axlarna och verkade svara "äh, jag kan lika gärna hjälpa dig ända hem".
En äkta vardagshjälte var den där killen. Jag blev inspirerad och förhoppningsvis är det jag som hjälper till nästa gång. Tänker på tanten som bara stannade och stirrade. Hon är säkert en sån tant som säger "Dagens ungdom" och fnyser till. Jag hoppas verkligen att hon stannade till så länge att hon såg den unga killen som hjälpte mannen.
Killen gjorde min dag, helt underbar!
