h-lena

WWFs reklam om att de söker isbjörnsfaddrar florerar ganska flitigt på flertalet internetsidor. Typ alla. Det var dock inte förrän idag som tanken slog mig. Jag borde kanske bli fadder till en liten isbjörn. Tänk att vara med att bidra till att en isbjörnunge får leva. Följa den genom livet. Se hur den växer år för år. Få bilder på den som man kan sätta upp på kylskåpet och visa sina vänner; visa vilken insats man gör. Efter några år kan man åka och hälsa på och tillsammans med sin fadderisbjörn sväva bort i gamla minnen. Visa den första teckningen som den lilla isbjörnen ritat till en. Skratta tillsammans. Gråta lite. Ta en familjebild och när man återigen ska skiljas ger man varandra löften om att snart ses igen.

När jag vaknade till ur mitt dagdrömmande anmälde jag mig som isbjörnsfadder direkt. Och NEJ JAG VET, man får inte en specifik liten björn som man följer genom livet. Man får inte några bilder på "sin" björn, inte heller teckningar som han/hon ritat. Däremot får man en liten nallebjörn. Alltså, det är inte denna man stödjer, utan det är såklart de riktiga isbjörnarna, i det stora hela. Nallen är bara en symbol för vad man stödjer.

När jag precis anmält mig insåg jag vilken t-skirt jag hade på mig. Undrar jag om det var mitt undermedvetna som hade handlat ändå.

Men nu kan jag åtminstone bära den utan att känna mig som en hycklare. Finally.