h-lena

WWFs reklam om att de söker isbjörnsfaddrar florerar ganska flitigt på flertalet internetsidor. Typ alla. Det var dock inte förrän idag som tanken slog mig. Jag borde kanske bli fadder till en liten isbjörn. Tänk att vara med att bidra till att en isbjörnunge får leva. Följa den genom livet. Se hur den växer år för år. Få bilder på den som man kan sätta upp på kylskåpet och visa sina vänner; visa vilken insats man gör. Efter några år kan man åka och hälsa på och tillsammans med sin fadderisbjörn sväva bort i gamla minnen. Visa den första teckningen som den lilla isbjörnen ritat till en. Skratta tillsammans. Gråta lite. Ta en familjebild och när man återigen ska skiljas ger man varandra löften om att snart ses igen.

När jag vaknade till ur mitt dagdrömmande anmälde jag mig som isbjörnsfadder direkt. Och NEJ JAG VET, man får inte en specifik liten björn som man följer genom livet. Man får inte några bilder på "sin" björn, inte heller teckningar som han/hon ritat. Däremot får man en liten nallebjörn. Alltså, det är inte denna man stödjer, utan det är såklart de riktiga isbjörnarna, i det stora hela. Nallen är bara en symbol för vad man stödjer.

När jag precis anmält mig insåg jag vilken t-skirt jag hade på mig. Undrar jag om det var mitt undermedvetna som hade handlat ändå.

Men nu kan jag åtminstone bära den utan att känna mig som en hycklare. Finally.

Idag skulle jag gratta min kompis Josefine som fyller år. Skickade ett mms till hennes mobil med en bild på en gul liten glad gubbe som hoppade upp och ner med texten "Jag skrev på FB, men tänkte att de är ju alltid skoj med mess också. Hoppas att du får en fin födelsedag. Hurra hurra på dej. Pusspuss".

Jag skickade detta till vad jag trodde var hennes jobbmobil. Brukar spara jobbmobilnumren till mina vänner på posten "Annat" och därför valde jag även detta nummer till Jossan, så att jag visste att hon skulle få det direkt. Det fick hon inte.

Ungefär fem minuter efter att jag skickat messet ringer min mobil. Jossans jobbmobilnummer visas i displayen och därför blir jag lite paff när en kille i andra ändan fågar "Vem är det?". "Helena" säger jag. "Helena vem?" frågar han "Eh, Nilsson", säger jag samtidigt som jag tänker att det hjälpte honom nog skitmycket. Inte alls ett vanligt efternamn. "Vem är du?" fortsatte jag. Han svarar nåt ohörbart följt av "Du skickade mess till mig". "Oj då, då blev det nog fel. Ber om ursäkt". Vi utbyter ett par meningar i stil med "okej", "blev nog en siffra fel eller så", "det är lugnt" etc.

Så fort jag lagt på kollar jag upp numret på internet. Det va en kille i Skillingaryd jag hade numret till. Hur jag nu fått in det i min mobil, särskilt efter att jag fått erfara att Jossan inte ens har en jobbmobil. Kan ju inte ens bara ha tagit fel på en siffra. Har jag gjort nåt i sömnen?!

Denna historien är väl än så länge inte något man skulle skriva hem om, men håll i era hästar, för nu blir den det. Jag fastnade nämligen för något annat jag fick syn på i infon om killen på internet. Hans födelsedag var 26 augusti; alltså idag! Precis som Jossan.

Inte konstigt han ringde upp för att höra vem det var. Om nån skickar grattis tillsammans med ett pusspuss på slutet och du inte har numret inlagt, tror du ju ändå att det är någon man känner. Fatta va förvånad han lär ha blivit när jag sa att jag skickat fel. Men tänk om han kanske tror att jag skickade rätt, men fegade ur och drog en vitlögn; han kanske tror att jag är en hemlig beundrare. Shit. Bör jag ringa o förklara mig?! Nej, jag raderar bara Jossans "jobbmobilnummer". Det gör jag.

Killen ville ta sitt liv; sätter sig i en bil på järnvägsrälsen och inväntar första bästa tåg. I sista sekund ångrar han sig och springer ur bilen och låter den stå kvar. Tåget kör på bilen, spårar ur och krockar med ett annat tåg; 11 dör och 180 skadas. Killen får 11 livstidsstraff. Kan ni se ironin? Han ville ta sitt eget liv, dödar istället 11 andra och får ett livstidsstaff för varje person.

Hade varit bättre om han bara hade bestämt sig för att sitta kvar i bilen. Undra hur många gånger han kommer att ångra sig över det under sina 11 livstidsstraff.

När killen såg döden i vitögat och insåg att hans tid kanske inte var kommen ändå; att han inte skulle över på andra sidan riktigt än, hade det då inte varit bättre att bara starta bilen och köra av rälsen? Undra hur många gånger han kommer att gräma sig över det under sina 11 livstidsstraff.

Förresten, varför väljer man att sitta i en bil? Vore det inte bättre att lägga sig själv på tågrälsen bara, om man nu vill ta livet av sig? Eller varför inte bara hoppa framför tåget när det väl kommer. Låter mer logiskt enligt mig, men de som huseras av självmordstankar kanske inte direkt prioriterar logik.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur många gånger han kommer att tänka på att ta livet av sig under sina 11 livstidsstraff. Vem vet, han fullföljer det kanske. Nu har jag bestämt mig, skriver han i avskedsbrevet.

Klockan är 13:57. 12 unika läsare och jag är faktiskt bara en av dom. Hur gick det till? Man kan ju inte bli annat än lite nervös.

Tanken slår mig då. Nån driver med mig. Nån har tänkt "nu ska hon få nåt och fundera över", samtidigt som personen i fråga går in på min blogg från alla datorerna som finns i dennes närhetet. Skiter i att läsa; vill bara vara jävlig. Är det så? Då bjuder jag på det.

Scenario 2. Nån har läst och tycker det är kasst. Vidarebefordrar länken och tillsammans sitter de och skrattar åt mig. Ett rått och hjärtlöst Mohahahaa, samtidigt som de slår näven i bordet och tänker "stackars sate". Då skäms jag.

Scenario 3. Alla mina vänner som jag någonsin gett adressen till har under samma förmiddag gått in på min blogg. Slumpen har helt enkelt spelat mig ett spratt. Då blir jag glad.

Scenario 4. Nån har läst och tycker att ett och annat inlägg var ganska bra. Skickar vidare länken till andra som kanske också skulle uppskatta lite tidsfördriv. Då blir jag stolt.

Scenario 5. Statistikräknaren har fått spel och visar fel. Då blir jag förvirrad.

Jag skäms inte. Inte än.
Lite glad är jag nog.
Jag är inte stolt. Inte än.
Jag är förvirrad. Helt klart.

Jag bjuder på det. Än så länge.

Här borde det stå nåt sjukt listigt och bra, för tänk om nån inflytelserik mediakändis som kan förändra mitt liv läser detta. Jag kan ju alltid hoppas, men hur troligt är det när statistiken säger att jag har två unika läsare, där jag är en av dom?

Men OM det skulle ske, tror jag knappast att det räcker att jag skriver att Way Out West var sjukt bra och jag hade kanonkul. Att jag lät killen i kebabkön tro att jag fått mitt VIP-armband från Håkan Hellström och inte vunnit det av JC. Jag trodde inte att killen var så full att han skulle gå på att jag fått det av Niel Young, men insåg senare att jag skulle ha gjort ett försök. Nej, jag är osäker på om en sån historia skulle hålla hela vägen.

Vet inte heller om det skulle funka med en gammal anekdot om hur jag som fyraåring bröt armen när jag cyklade - med stödhjul. Skulle nog kännas krystat och påhittat, även om det är sanning.

Funderade också på att publicera de blogginlägg jag är lite nöjd med ändå ytterligare en gång, så att de hamnar på toppen. Insåg sen att det skulle se konstigt ut. Just därför låter jag det vara som det är.

Det absolut sista jag alltid gör innan jag lägger mig på kvällen är att gå på toa. Det låter ju ganska logiskt att man gör det och att jag knappast är ensam om det, men jag har insett att jag kanske är lite extrem. Jag måste verkligen göra det precis precis innan jag lägger mig.

Om jag är superkissnödig när jag ska gå och borsta tänderna, så att jag måste gå på toan först och borstar tänderna efteråt; då måste jag sätta mig på toan en gång till precis innan jag går till sängs. Det är så vitt jag hinner att tvätta händerna, men jag gör det snabbt och sen är det raka spåret till sängen som gäller.

Nu i det sista har jag blivit lite bättre tror jag, men förr om jag inte somnade direkt, utan kanske låg vaken i 20 minuter, var jag tvungen att gå upp och kissa en gång till. Tänk er att få känslan av att blåsan är fylld till max, då måste man ju bara gå; men man lyckas ju bara få ut ett par droppar. Kan troligen liknas med blåskatarrsymtomet.

Jag vet inte riktigt varför jag gör så. Har ju liksom inte problem med att jag gör i sängen, men iofs kanske det är mkt tack vare att jag beter mig som jag gör. Nej, jag tror faktiskt att det har lite med att jag inte vill vakna av att jag är kissnödig. Bara tanken av att behöva gå upp ur sängen mitt i natten ger mig rysningar. Det orkar jag bara inte. Är medveten om att det kan låta lite motsägelsefullt, men om jag vaknar en timma innan jag ska gå upp av att jag är kissnödig, då förtränger jag den känslan, låtsas som ingenting och somnar om.

Jag som sover tungt som en sten borde verkligen ta den signalen på allvar, eftersom jag då troligen är riktigt jäkla kissnödig, men icke. Tredje gången jag vaknar brukar jag dock motvilligt gå upp. Och so far so good. Det har ju gått bra, men peppar peppar...

Nu ska jag stänga datorn o sen gå på toa. Borstat tänderna har jag redan gjort. Rutinerat.

Jag är förvånad över hur två olika personer kan uppleva en och samma händelse på så olika sätt, trots att man befunnit sig max 15 meter ifrån varann under hela förloppet. 

Min version. Jag, mor och far står och kollar på bro' som kör. Det regnar. Vi står alla med varsitt paraply, liksom alla andra i publiken. Bro' kör i mål och far går ner till tältet för att möta honom och greja. Jag har bro's paraply och går även jag ner, för jag tänkte att han ville ha det. Mor hakar. Väl där nere hör vi att åskan närmar sig. Jag säger: "Nu vill inte jag stå där uppe på kullen och hålla i ett paraply iaf". Mor o far säger inget. Det går väl några minuter och PANG! Det blixtrar och dundrar samtidigt som det knastrar i högtalarna. Jag inbillar mig åtminstone att det gnistrar lite här och där.  Vi tittat skärrat på varann och sa "Shit, det slog ju ner precis här". Himlen öppnar sig och det öser ner. Vi väljer att gå in i bussen och sätta oss för att skydda oss för ev fler blixtar. Missar allt tumult borta vid publiken där blixten slog ner. Sitter i bussen tills vi hör att åskan dragit förbi och regnet lättat något. Vi hör att 5 blivit träffade av blixten och att tävlingen är inställd. Vi ser en helikopter som landar på startplattan och ett par ambulanser som kommer. Vi pratar med folk om hur otäckt att folk blivit träffade. Hör att siffran på antal träffade ökar till 11. Jag och mor tar bilen hem eftersom tävlingen blev inställd. På vägen möter vi 9 amulanser. På nyheterna hör vi sen att det är 25 som skadats. Väl hemma, drygt två timmar senare, kollar jag internet och läser att 90 pers blivit träffade av blixten. Snacka om att vi gick miste om det! Visserligen var det 'bara' 25 som blivit skadade, varav ingen allvarligt.

Min fars version i telefonen med en bekant:
Ja, du vet. Vi stod och såg på Anders (min bror) när det åskade och blixtrade. Jag sa till Ranveig (min mor) och Helena att "Nu får vi ta ner paraplyna, för det här kan bli farligt" (det sa han inte alls, men fortsätter sin historia med samma intensiva röst). Sen gick vi ner till tältet och då slog det till så in i helvete. Det jämt skakade i hela kroppen. Det blev helt kaos. 4 helikoptrar (det var tre) och 16 ambulanser kom till plats. 100 personer fick åka till sjukhus för övervakning (enligt tidningarna uppsökte 91 läkare, men jag tror knappast fler än de 25 skadade hamnade på övervakning). Ja, det var nog det värsta jag varit med om, avslutar pappa.

Jag sitter och vet inte vad jag ska säga. Ja, det var hemskt, men vi såg ju inte folken som ramlade ihop; vi såg inte papprena i speakerns hand som fattade eld. Vi stod utanför bussen och hörde smällen; såg ljuset och några gnistror från högtalaren. Känns som bagateller om man jämför med de som faktiskt blev träffade. Sen satt vi i bussen, käkade nötter och drack kaffe. Vi hörde bara historierna om tumultet efter nedslaget från de som sett det och stått mitt ibland det. Vi såg däremot amulanser och helikoptrar. Men eftersom alla handlade så lugnt, uppfattade iaf aldrig jag att det var så många som drabbats.

Jag sa inget till pappa. Jag lät honom inbilla sig själv att han sa att vi var tvungna att ta ner våra paraplyn; att han såg allt kaos och var mitt i det hela. Själv är jag glad att jag slapp. Glad över att jag inte stod kvar på kullen och höll i paraplyet i just det ögonblick blixten slog ner.

Jag hoppas aldrig att jag kommer närmare ett blixtnedslag än det jag gjorde idag.

Jag sitter med datorn i sängen. Har tänkt att sova länge nu, men precis när jag ska stänga av datorn så kommer jag på att jag bara ska kolla en grej; och en till. Musiken på datorn körs på random och av en slump kom Eels låt, I need some sleep, på.

Jag tar det som en hint och släcker datorn.

Ska bara kolla en grej lite snabbt först.

Igår såg jag en händelse som gjorde mig glad. Riktigt glad. Men den gav mig skam, men också hopp till förbättring.

En man i 40-årsåldern gick på trottoaren på andra sidan vägen i samma färdriktning som jag. Jag var kanske 80 meter bakom honom. Han bar på fyra uppenbart tunga matkassar. En tant vände sig om ett flertal gånger efter att hon mött honom och tittade på honom med en blick som sa "Nu har du allt tagit dig vatten över huvudet". Man kunde riktigt se hur plastpåshantagen skar in i händerna på honom och han var tvungen att stanna till för att vila sig. Jag fick medlidande för honom, för jag känner igen den känslan. Det gör ont, det är jobbigt, fingrarna blir stela och man önskar att man bara var hemma. Tanten stannade till och tittade på honom. Mannen började gå igen, men var tvungen att stanna igen efter bara 25 meter. Han bytte grepp och gick ytterligare tio. Vid det här lagret hade jag, trots att jag slögick, kommit närmare mannen som gick på andra sidan vägen. En yngre kille, ca 18-20 år, gick förbi mig och även han såg mannen.

Men han gjorde inte som jag, gick lite snett bakom och hade medlidande för honom och bara hoppades att han snart skulle vara hemma; att han bodde i närheten. Jo, killen tänkte troligen samma tankar, för plötsligt gick han över gatan och frågade om mannen behövde hjälp. De kände tydligen inte varandra, för mannen blev minst sagt förvånad, men man kunde samtidigt se lättnaden i hans ögon. Flera stenar såg ut att falla från hans axlar. Den unga killen tog två av kassarna och mannen log mot honom. Killen log tillbaks, sen började de traska bortåt vägen. De småpratade och skrattade. Jag gick fortfarande snett bakom, men med ett leednde på läpparna.

Jag blev enormt imponerad av killen. Jag tror inte att många skulle ha gjort likadant. Samtidigt skäms jag för att det inte var jag som gick över vägen och hjälpte mannen med matkassarna.

Och inte nog med det, när de kom till nästa korsning stannade mannen till och av kroppssråket att döma sa han att "jag bor precis här uppe, så jag kan ta kassarna själv nu", men killen som uppenbarligen egentligen inte skulle svänga ryckte på axlarna och verkade svara "äh, jag kan lika gärna hjälpa dig ända hem". 

En äkta vardagshjälte var den där killen. Jag blev inspirerad och förhoppningsvis är det jag som hjälper till nästa gång. Tänker på tanten som bara stannade och stirrade. Hon är säkert en sån tant som säger "Dagens ungdom" och fnyser till. Jag hoppas verkligen att hon stannade till så länge att hon såg den unga killen som hjälpte mannen.

Killen gjorde min dag, helt underbar!

Jag kom precis att tänka på gubben av nån anledning. Han tyckte om mig när jag stod bakom kassan på Shell i Töcksfors. Brukade sitta med i köket när jag hade lunch ibland. Sa aldrig jättemycket, men han tog en öl medan jag käkade min lunchlåda. Satt och småmuttrade om det ena och det andra. Gubben gillar mig och jag kan inte låta bli att gilla honom. Klippet porträtterar Tore klockrent, faktiskt.

Varje gång jag träffat Tore efter denna inspelningen pratar han om Filip och Fredrik. Han tror att bara för att jag har pluggat media, så känner jag automatiskt dessa killar. Han brukar säga att "Han, den där långe, han är inte klok han".

Han säger alltid vad han tycker iaf, Tore. Det kan ju tyckas bra, men vid vissa tillfällen hade varit bättre om han åtminstone kommenterat det hela kanske 30 sek senare. Som till exempel den gången det kom in en dam, som var ganska rund i kroppen, på macken. Tore stod som vanligt bredvid kassan och tittade ut över pumparna. Där kan han för övrigt stå i timmar. Shell är liksom mötesplatsen för pratsjuka gubbar i bygden som inte har bättre för sig.

Hursomhelst, den här något stora tanten hade precis betalat, vänt sig om och tagit ett steg mot dörren 10 meter bort. Då kläcker Tore "Ho va itte litte tjock ho", samtidigt som han småskrattar och överkroppen liksom hoppar med i varje hoho han tar. Eftersom Tore tittade väntande på mig efter en kommentar, låtsades jag som att jag inte hörde och sa "Va sa du?", bara för att köpa lite tid. Då upprepar han kvickt "Ho va tjock". Just i detta tillfälle var damen precis på väg ut genom dörren och jag hoppas innerligt att hon inte hörde vad han sa, men å andra sidan kanske hon inte förstod heller.

Det är ganska många som inte förstår honom, eftersom ham mumlar ganska mycket och pratar bred dialekt. Har han dessutom inte tänderna instoppade kan få faktiskt höra exakt vad han säger. Ibland måste tom jag ge upp och bara nicka och låtsas att jag hörde vad han sa. Finns väl en anledning till varför de textade honom på 100 höjdare.

Mitt svar till Tore var, som till många andra av hans kommenterer, "Jasså, det tycker du".
Känns liksom politiskt rätt.
Tystnad.