h-lena

Herre jissanes vad VARMT. Och solen har precis kikat fram. Jag tror förvisso inte att det är meningen att man ska ha kängor, fodrade brallor och termojacka i 30-gradig värme. Det är liksom inte rätt någonstans, vilket väldigt få andra här nere verkar tycka också. 

 

Vi är ju inte helt oplanerade och bakom flötet, så visst hade vi ombyte. Annat kan man ju tycka vore idiotiskt, när man har 45 kg packning. 

 

Efter ombyte hoppade vi i en taxi för att ta oss till busstationen. Och de där luringarna till taxichaufförer vill ju lura alla ovetande Mzungos (vitingar) som kommer. Trots att vi prutade ner 10.000 shilling tippar jag att vi fortfarande gav mat på bordet i en vecka åt hela hans familj. Men vi bjuder på det.

 

För alla organiserade själar som jag där ute, kan jag också meddela att Dar es Salaams busstation är helvetet på jorden. Hel-vet-et! Kaos är bara förnamnet. Ordet kaos och betydelsen av kaos, är som Tellus är för hela världsrymden. Så ofantligt obetydlig. Så mycket mindre än en droppe i havet. Helt otroligt att vi hittade och kom med en buss* som ska ta oss upp till norra Tanzania. 

 

Moshi och Kilimanjaro - here we come.

 

 

*En buss som SKA ta 8 timmar, men som snarare antagligen kommer att ta 13. En buss som SKA ha luftkonditionering, men som man får nöja sig med ett hål i taket. En buss som SKA ha toalett, men som tyvärr för närvarande är ur funktion. Det här kan bli spännande. Men vi fick en cola! 

Jag tror att det är mina jobbresor som har gjort min relativt avtrubbade själ än mer avtrubbad när det kommer till resor. Har liksom ingen resfeber what so ever. 

 

Men, sen slutar liknelsen med mina jobbresor. För jag har då aldrig tidigare kommit till Arlanda klädd som Indiana Jones på äventyr. Inte heller 2 timmar och 23 minuter innan planet planeras avta. Aldrig tidigare har jag heller checkat in 34 kg bagage och fortfarande haft ett handbagage á 11 kg (exkl 5 kg klädutrustning). DET är nåt nytt.

 

Oj, nu ropar dom upp vår flight. Dags för boarding. Om knappt fyra timmar är vi i Istanbul. 2,5 timmar senare hoppas jag innerligt att det inte bara är jag och Vanessa som sitter på nästa plan mot Tanzania och Dar es Salaam, utan även vårt bagage. Håll tummarna.

Okej. Jag fick en liten idé. Eftersom jag åker till Afrikat imorn, där jag inte på något sätt kommer att vara lika uppkopplad som jag är här hemma. Det vill säga HELA TIDEN. Så kan man ju förvänta sig att uppdateringsfrekvensen kommer att vara än lägre än vad den till dags dato är. Om det nu är möjligt. 

 

Tänkte liksom råda bot på det. Så slog det mig. Jag fick en snilleblixt. Eftersom jag och Vanessa ju planerat in ganska väl vad vi ska göra under vår 25-dagarstripp i Tanzania, plus att jag känner oss än mer väl, så har jag ju en lite aning om hur vi kommer att tänka, reagera och vara.

 

Så jag tänkte ge er ett tänkbart följetång som kommer att publiceras på planerade tidpunkter här på bloggen. Alltså, jag skriver i detta nu, men sätter ett publiceringsdatum längre fram i tiden. Ni kommer alltså att kunna följa min resa, hur jag tror att den kommer att vara - i realtid.

 

Är inte det fiffigt?

 

Man kan säga att det kommer vara en berättelse som bygger på en sann historia.

 

 

P.S. För att ni ska kunna skilja på sanning samt sanning med modifikation, lovar jag att modifikationen kommer att urskiljas med "tänkbart scenario" i rubriceringen. D.S.