h-lena

Jag skulle inte ha något emot om folk kunde sluta låsa upp min bildörr när jag är borta. Visst, jag är väl nöjd över att det inte slås in någon fönsterruta, men jag hoppar ju knappast högt av glädje när jag kommer till en olåst bil heller.

Denna gång hade det inte stulits några brända CD-skivor från 2004. Inte hade de tagit det mest värdefulla denna gång heller, panten bakom förarsätet.

Nej, ingenting verkade vara borta. Jag hade snarare gått plus: en halv nagelsax.

Meddelande till dig som har andra halvan: Du är inte min favorit just nu, ba'satte'ru vet.

Igår fick jag nog den roligaste autocorrect någonsin skickad till mig. På mejl.

Lite bakgrundsinformation för att ni ska tycka att det är lika kul som jag: Gustav är ägaren av företaget jag jobbar på. Han är typ styrelsen, ekonomiansvarig och den som utformat kontrakten vi har med våra kunder. Dessutom är han som en morfar. Äldre, harmlös och antagligen inte den mest tekniska när det kommer till iPhones.

Jag mejlade iallafall Gustav igår för att fråga om några ändringar i ett kontrakt och fick ett något, vad ska man säga, oväntat svar.

Inatt drömde jag att mamma och pappa hade skaffat en ny hund. En Golden Retrievervalp givetvis. Precis lik Rocky när han var liten; en isbjörnsunge.

Tyckte att de skulle döpa honom till Rocky II.

Ingen annan verkade uppskatta min fyndighet. Helt klart en dröm. Så himla overkligt.

Hela dagen har jag gått och haft ett sug. Ett sug efter något sött. Choklad. Karameller. Glass. VADSOMHELST!

Dessutom har jag varit så busy att en kollega fick köpa med sig lunch åt mig. Tröstade inte direkt hojta "plockar du med en snickers på vägen!" från mötesrummet.

Döm då om min frustration när jag, 5 minuter innan jag slutar, inser att jag hela långa jäkla dagen har haft en lösgodispåse i väskan.

Skjut mig!

I helgen har jag varit på så kallad teambuilding med jobb. På spa. Det låter ju lyxigt och härligt, visst? Det var det också. Väldigt.

Förutom strålande fint väder, god mat och dryck, har jag bootcamptränat med krigsmålning, bubbelpoolat utomhus och fått pedikyrbehandling av en Hagforsbo. Inte nog med det, så har jag också fått helkroppsmassage av en kille. Att han i stort sett såg mig naken, masserade alla delar han såg samt drog ner mina bikinitrosor för att även ge min bakdel en omgång, var ingen big deal. Det var ju trots allt en helkroppsmassage jag beställt. Hellugnt. Men jag HADE klarat mig utan flåsandet i örat. Det hade jag. Då tycker jag faktiskt att det blev aningens obekvämt.

Om 80 dagar börjar jag min sexdagars vandring mot högre höjder. Närmare bestämt 5895 meter upp. Upp mot himlen.

Till toppen av Kilimanjaro.

Måste man träna lite tro?

Generellt tycker jag att höga, gälla ljud och smällar är obehagliga. Spelar ingen roll om de är oväntade eller inte. Ibland är de som man ser är på väg, säg någon som ska smälla en ballong, de värsta. Då väntar man liksom bara på panget. Olidligt. Fyrverkerier som är extremt jäkla fina och låter väldigt, väldigt lite (oerhört sällsynta) funkar dock. Men jag är inget fan ändå direkt.

Jag ogillar alltså skarpa, höga ljud. Så.

Tänk er in i min situation. Försök må lite illa av bara tanken på ljuden. Tänk er också att ni lagt er för att sova. Och hunnit somnat. PRECIS när du ska ta steget in i drömmarnas värld, kommer din brandvarnare på att den nog har lite dåligt med batteri. Att den nog skulle vilja få ett nytt. Att den nog behöver det - MED EN GÅNG.

Förstår ni vilken chock att vakna till det där gälla, skarpa och framförallt HÖGA pipet? Först fattar man ju inte vad det är. Är det en dröm? Men så kommer det igen. Och innan man fattat, och kopplat vad det är, kommit upp ur sängen, ut i köket, hämtat en stol, ut i hallen, upp på stolen, fått ner varnaren och plockat batteriet, phu!, innan dess... Då har det pipit igen och igen. Och igen. OCH IGEN.

PIP!

Paniken.

These boots are made for walking,
and that's just what they'll do.
One of these days these boots are
gonna walk all over.... Kilimanjaro.

Dagens upplevelse i tunnelbanan från Gullmars kommer antagligen ge mig mardrömmar en bra stund framöver.

Gubben som stod mittemot mig kissade på sig. Alltså, han KISSADE PÅ SIG. Det blev BLÖTT på golvet. Det DROPPADE från skrevet på byxorna. Och lukten. Vi ska inte ens gå in på lukten.

Förstår ni äckligheten? Förstår ni stämningen som uppstod? Förstår ni hur jag inte kan släppa detta? Förstår ni hur det här kommer att följa mig? Hur jag ständigt kommer att påminna mig själv om händelsen.

Förstår ni att jag är traumatiserad?!?
For life?

Imorse vaknade jag med ögonlock size XXXL. Man skulle kunna tro att jag fått en allergisk reaktion, även fast så inte var fallet.

Orsaken till mina svullna ögon var inte heller vad min kollega tippade 'en hård helg'. Nej, jag såg på film igår kväll och grät ögonen ur mig. True story, såväl film som att jag grät som ett kolikbarn (minus eventuella avgrundsvrål).

Jag vill poängtera att man INTE bör kategorisera en film där en hund dör i slutet för komedi. Det är inte kul någonstans. Tragedi vore rätta genren.

Att filmen i fråga, Marley & jag(!), har Owen Wilson och Jennifer Aniston i huvudrollerna spelar liksom ingen roll. Det blir ingen komedi för det. Hunden freaking DÖR ju i slutet och det är assorgligt.

Visste ni att det finns en tätort i Ockelbo kommun som heter Jädraås? Det gör det iallafall. Och det tyckte jag var roligt. Jädra ås. Jädraås.

Tänker mig att personen som döpte stället var smått irriterad på den där åsen. Den var i vägen. Hade varit så himlans mycket bättre om det bara hade varit en platt åker där istället. Lättare att ta sig fram och förbi, för visst känns det som en plats man bara vill passera? Helst utan att anstränga sig. Så därför - jäkla typiskt att det skulle vara en ÅS där... När allt man vill bara är att enkelt passera. Jädra ås!

JÄDRA ÅS!