Ni kommer säkert inte ihåg
det här projektet. Jag påbörjade det för över ett halvår sedan. Har legat lite på is över vintern kan man säga (kan läsas som ordvits).
Den här dagen bestämde jag mig dock för att slå slag i saken (kan också läsas som en ordvits med tanke på att en slagborr var inblandad).
Nu ett par veckor senare tänkte jag visa och berätta hur det hela gick till.
Före. En kal vägg, med ett par igenspacklade hål. En ful vägg helt enkelt.
En tanke på hur bilderna skulle hänga. Här önskade jag att jag bara kunde säga "Hokus Pokus Filliokus" och helt magiskt skulle bilderna flyga upp och sätta sig där jag ville. Trots mina tappra försök fungerade inte detta.
Eftersom jag inte hittade någon blyerts, fick jag använda mig av tejpbitar med tuschkryss på. Påhittigheten har ingen begränsning hos mig. Så är det.
Och här är den gigantiskt stora inhyrda slagborrmaskinen som skulle hjälpa mig med mina femtioelva hål. Nej okej, inte femtioelva - men tretton iallafall. Tog ett av de där gamla hålen i bruk också. Smart va? Vad ni inte ser på bilden är att jag är tvungen att luta min armbåge mot höften för att ens orka hålla upp den där maskinen på det viset. Krävde mycket muskler. Eller iallafall många av mina muskler.
Förresten, behöver jag säga att jag var nervös inför hela förloppet? Frågorna var många. Skulle jag förstöra väggen? Skulle allt bli skit? Skulle jag borra snett? Skulle väggen vara för hård? Skulle jag borra hål i nån vatten- eller elledning? Skulle jag dö?
Hela kroppen sa "Gör det INTE!", men jag tog mod till mig. Siktade in mig på pricken i mitten. Blundade med ena ögat, spände musklerna och drog igång. SOM mina taniga, iallafall sett på muskler, armar darrade. Inte bara av nervositet. Har ni använt en slagborr mot en stenhård vägg någongång? Då vet ni vad jag menar. När jag väl fått till ett hål och skulle stoppa in plugg och skruv gick det nästan inte. Hoppas aldrig jag kommer närmare en parkinsonskänsla än det där. Fick liksom skaka loss armen för att få till det.
Men så fick jag upp mittraden. Där och då önskade jag att jag var klar. Insåg samtidigt att jag verkligen var tvungen att fullfölja detta. Sådär kunde det ju inte se ut. Jag darrade således vidare.
Halvvägs. Här oroade jag mig mest för att eventuellt någon granne skulle knacka på och undra vad i helskotta jag höll på med. Om jag letade efter olja eller så i väggarna. Ni skulle veta hur länge och högt det lät per hål. Ibland trodde jag att jag var klar med ett, men när jag stoppade in pluggen så gick bara halva in. Frustration.
Finally! Lättad. Utmattad. Tillfreds. Medtagen. Darrig. Men jag klarade det. Okej, alla bilder hamnade kanske inte exakt exakt där jag tänkte mig, men i det stora hela - jo.
Och såhär ser det ut nu. Ser att jag borde ha puffat till soffkuddarna lite bättre, men så är inte det här någon inredningsblogg heller. Ni får leva med det.
