Jag har haft tre bilar sedan jag fyllde 18 år och skaffade körkort. Två nästintill identiska röda golfar. Och nu en silvrig Citroën. Det är ungefär på den nivån jag bryr mig om bilar. Jag vill att den ska ta mig från A till B, helst problemfritt. Så ska den inte kosta mig särskilt mycket. Enkelt.
Men efter mina rostiga 90-talsgolfar tänkte jag att som 30-åring kanske växa upp och köpa en lite nyare bil ändå. En med centrallås, AC och fyra dörrar. Lyx. Men eftersom jag forfarande inte vill lägga flera hundra tusen på en bil som jag använder sporadiskt och ska parkera längs gatan i Stockholm, blev det en Citroën. Ingen bil jag skryter med, men den uppfyllde mina krav. Ja, ungefär fram tills det var dags för första besiktningen förra veckan.
Först innan själva besiktningen pep en varningssignal (lyx med varningssystem i bilen!) om att ett bromsljus hade gått. Lättfixat tänkte jag, men TJI på mig. Inte bara behövde man en momentnyckel med hylsor för att få loss det uppenbara, sen behövde man kunskap för att ta sig vidare. Dessutom var batteriet i centrallåsnyckeln slut meddelades det i nästa varning, så lika bra att åka till verkstad. Lampan kostade 10 kronor. Batteriet kanske en femtiolapp. Totalt blev det typ 500. Enkel matematik.
Sen åkte jag på besiktning. På vägen dit slocknade ena halvljuset. "Dim light faulty" sa varningssystemet. Sen hade tydligen en fjäder bak på bilen gått av, sa besiktningsmannen och visade mig. Jag såg det. Då måste man visst byta båda. Och det helst igår. Åkte därför raka vägen tillbaks till verkstaden för att få min dom - vad skulle det kosta? Byte av fjädrar bak och lampor fram (ja, där ska man ju också helst byta båda), skulle gå på 2500 ungefär. Fine, tänkte jag. Försökte låta bli att tänka på det.
När jag sen skulle hämta bilen i fredags och hade betalat 2600 som det gick på, gick mekanikern för att köra ut bilen som fortfarande stod inne. Men så kom han tillbaks för att rådfråga en kollega. De gick iväg. Jag ande oråd. De kommer tillbaks och frågar om jag haft problem med bromsarna, för där var det något som inte stod rätt till. "Vi måste ta isär och kika på vad det kan vara. Som det är nu är den en trafikfara." Jag replikerade att besiktningsfolket inte sagt nåt om att det var fel på bromsarna (fast jag var rädd innan att de skulle det, eftersom bromsarna faktiskt fastnat ett par ggr när bilen stått still länge). Mitt val var 1) låta bilen vara kvar och kosta mig mer pengar eller 2) vara en hänsynslös dum brud som skiter i vad professionella mekaniker råder en att göra. Jag valde det det första och gick hem och grät.
Idag fick jag sista domen. Byte av bromsar bak, isärplockande fram och rengöring. Den nätta summan 4900 svenska kronor tyckte de att det var värt. Senaste veckan har jag alltså bidragit med cirka åtta Gustav Vasa-lappar till Mekonomen. Jippi. Not. Skjut-mig-i-huvet-känslan.
Min bil har sedan jag köpte den i somras inte haft nåt namn. Fram till nu: Trubbel. Mellannamnet är Gold digger.
Just det. När jag satte mig i bilen för att köra från verkstaden pep det till när jag vred om nyckeln. Ett felmeddelande: "Side lamp faulty".
One word: Trubbel.
