T-80
Om 80 dagar börjar jag min sexdagars vandring mot högre höjder. Närmare bestämt 5895 meter upp. Upp mot himlen.
Till toppen av Kilimanjaro.
Måste man träna lite tro?
Så nu kommer det väl börja brinna inatt bara för det
Generellt tycker jag att höga, gälla ljud och smällar är obehagliga. Spelar ingen roll om de är oväntade eller inte. Ibland är de som man ser är på väg, säg någon som ska smälla en ballong, de värsta. Då väntar man liksom bara på panget. Olidligt. Fyrverkerier som är extremt jäkla fina och låter väldigt, väldigt lite (oerhört sällsynta) funkar dock. Men jag är inget fan ändå direkt.
Jag ogillar alltså skarpa, höga ljud. Så.
Tänk er in i min situation. Försök må lite illa av bara tanken på ljuden. Tänk er också att ni lagt er för att sova. Och hunnit somnat. PRECIS när du ska ta steget in i drömmarnas värld, kommer din brandvarnare på att den nog har lite dåligt med batteri. Att den nog skulle vilja få ett nytt. Att den nog behöver det - MED EN GÅNG.
Förstår ni vilken chock att vakna till det där gälla, skarpa och framförallt HÖGA pipet? Först fattar man ju inte vad det är. Är det en dröm? Men så kommer det igen. Och innan man fattat, och kopplat vad det är, kommit upp ur sängen, ut i köket, hämtat en stol, ut i hallen, upp på stolen, fått ner varnaren och plockat batteriet, phu!, innan dess... Då har det pipit igen och igen. Och igen. OCH IGEN.
PIP!
Paniken.
Invigning
These boots are made for walking,
and that's just what they'll do.
One of these days these boots are
gonna walk all over.... Kilimanjaro.
En äggtoalett är en äggtoalett är en äggtoalett.
Ibland glömmer jag bort att mamma och pappa kan se alla saker jag postar på mitt Facebook-konto. Inte för att jag postar särskilt mycket, eller saker jag inte vill att de ska se. Jag tänker bara inte på att de KAN se. Därav blev jag lite konfunderad när min mamma, out of the blue, frågade "Vad är en äggtoalett?" när vi pratades vid häromdagen.
Sen kom jag ju på att när jag var i London förra veckan postade jag en bild och skrev "Går på äggtoaletter i London". Och nej, bilden visade väl inte riktigt vad jag menade. Så möjligen var det lite missvisande.
Vill därför förklara mig lite närmare; varje toalett är format som ett ägg. Man går in i ägget för att gå på toa. Mycket futuristiskt. Och festligt. Rekommenderar stället!
Ger er såväl bilder som video(!), för att komplettera min beskrivning:
I can see clearly now, the rain is gone.
Herregud. Det slog mig precis. Jag har ju varit traumatiserad.
Hela den där kissa-på-sig-på-tunnelbanan-gubben-incidenten satte sina spår.
Det är först nu, två veckor senare, som jag har hämtat mig.
/lättad_83
Sorgligt.
Man skulle kunna tro att jag har gått och glömt bort min blogg. Det skulle man. Men jag vill ändå berätta att jag minns. För jag minns. Trots att jag ibland beter mig som en guldfisk. Jag VET ju att jag har en blogg.
Får ett sting av dåligt samvete, då jag ju ser att flera av er troget skriver in min bloggadress i webbläsaren för att se om jag gjort några livstecken. På daglig basis. Men kommer till samma gamla inlägg. TVÅ VECKOR I RAD!!! Heder åt er. Just därför får jag än sämre samvete över hur innehållslöst denna uppdatering blev.
F'låt!
P.S. Vill inte ge massa dåliga ursäkter. Men jag skulle kunna komma på ett par. Som Instagram. Det har liksom ersatt såväl blogg som twitter. För hur töntigt är det inte att posta samma bild och kommentar i alla ens kanaler; blogg, twitter och instagram? Heltöntigt. Mina bättre dåliga ursäkter är också att min höft har låst sig oftare än vanligt i det sista. Och mina naglar har ovanligt dålig kvalité. Sen har O'boyen tagit slut. Nu när jag äntligen har mjölk som inte gått ut. Should I go on? Just ja, jag har gått upp i vikt också. D.S.
Får ett sting av dåligt samvete, då jag ju ser att flera av er troget skriver in min bloggadress i webbläsaren för att se om jag gjort några livstecken. På daglig basis. Men kommer till samma gamla inlägg. TVÅ VECKOR I RAD!!! Heder åt er. Just därför får jag än sämre samvete över hur innehållslöst denna uppdatering blev.
F'låt!
P.S. Vill inte ge massa dåliga ursäkter. Men jag skulle kunna komma på ett par. Som Instagram. Det har liksom ersatt såväl blogg som twitter. För hur töntigt är det inte att posta samma bild och kommentar i alla ens kanaler; blogg, twitter och instagram? Heltöntigt. Mina bättre dåliga ursäkter är också att min höft har låst sig oftare än vanligt i det sista. Och mina naglar har ovanligt dålig kvalité. Sen har O'boyen tagit slut. Nu när jag äntligen har mjölk som inte gått ut. Should I go on? Just ja, jag har gått upp i vikt också. D.S.
Hoppade illa kvickt av redan vid Skanstull, trots att jag skulle till T-Centralen.
Dagens upplevelse i tunnelbanan från Gullmars kommer antagligen ge mig mardrömmar en bra stund framöver.
Gubben som stod mittemot mig kissade på sig. Alltså, han KISSADE PÅ SIG. Det blev BLÖTT på golvet. Det DROPPADE från skrevet på byxorna. Och lukten. Vi ska inte ens gå in på lukten.
Förstår ni äckligheten? Förstår ni stämningen som uppstod? Förstår ni hur jag inte kan släppa detta? Förstår ni hur det här kommer att följa mig? Hur jag ständigt kommer att påminna mig själv om händelsen.
Förstår ni att jag är traumatiserad?!?
For life?
Borde vetat bättre, då jag ju läst boken
Imorse vaknade jag med ögonlock size XXXL. Man skulle kunna tro att jag fått en allergisk reaktion, även fast så inte var fallet.
Orsaken till mina svullna ögon var inte heller vad min kollega tippade 'en hård helg'. Nej, jag såg på film igår kväll och grät ögonen ur mig. True story, såväl film som att jag grät som ett kolikbarn (minus eventuella avgrundsvrål).
Jag vill poängtera att man INTE bör kategorisera en film där en hund dör i slutet för komedi. Det är inte kul någonstans. Tragedi vore rätta genren.
Att filmen i fråga, Marley & jag(!), har Owen Wilson och Jennifer Aniston i huvudrollerna spelar liksom ingen roll. Det blir ingen komedi för det. Hunden freaking DÖR ju i slutet och det är assorgligt.
