h-lena

Har ju en ledig dag idag. Och vad gör jag då? Jo, jag ställer klockan på sju och ser till att mina orkidéer, varav bara en blommar (den jag köpte förra veckan), får sig ett bad.

Ganska onaturligt. För att vara mig.

Idag har jag fredag i kroppen. Lite för att jag dricker vin. Lite för att jag ska på konsert. Och lite för att jag är ledig imorn.

Klagar inte på nåt. Fredagar är gött!

Taxichauffören som precis körde hem mig frågade efter mitt telefonnummer. Han tyckte att det var ofattbart att jag var singel.

Jag höll med.

Edit: Vad bilden från förr-förra inlägget gjorde här tidigare (innan jag raderade det) har jag ingen aning om. Låt oss skylla på tekniska öden, istället för alkoholen. Och FYI - jag gav givetvis inte taxichaffisen mitt nummer. Om nån nu skulle tro det.

Hade jag varit en av de sju dvärgarna, hade jag definitivt varit Trötter nu.

Måste få min skönhetssömn omedelbums, så att jag kan vakna upp som Glader imorn inför den händelserika helgen. Det stundas julmarknad, AW och "Black Party".

Ger er en höhöjdsbild på den fina skymningen som var över Zürich.

Sleep tight, don't let the bedbugs bite!

Min moral alltså*. Den är så jäkla hög just nu. Ni kan inte ana.

Okej, jag ska erkänna att jag följde med och shoppade idag istället för att träna. Men det är en parentes. Är man i Frankrike, så är man.

Men ändå, moralen nådde nya höjder ikväll. För när vi, 12 kollegor, gick på fancy-spancy-michelinguide-restaurang här i Lyon. Då sa jag nej tack till dessert. Alltså - nej tack. Nej tack, som i: Jag behöver ingen dessert, jag klarar mig ändå. Även om chefen betalar.

För att visa på det stora i detta, så vill jag berätta att jag hade kunnat välja ett par kulor sorbet (mmm), några nougatpraliner (jisses va gott) eller rent av slagit till på en chokladfondant (typ det bästa som finns på hela jorden). Men jag sa nej. Nej tack, jag tar en cappuccino. Och den lilla chokladbiten jag fick till kaffet, gav jag bort. Kalla mig korkad, gör det. Men moral, det ska jag ändå ha.

Fast å andra sidan. Det gick ingen nöd på mig. Drack äkta champagne som aperitif, åt foie gras till förrätt och sen en fantastisk lammfilé som huvudrätt på det. Och drack givetvis ett underbart rött vin. Flera glas. Ska inte klaga någonstans. Verkligen inte. Gott är bara förnamnet. Efternamnet må väl ändå vara Lyx, von Lyx.

Behöver jag säga att jag har ett grymt bra jobb ändå? Lyxrestaurang med ta-vad-du-vill-princip. Sjukt bra chef. Minst lika bra kollegor. Och stämningen ska vi inte ens snacka om. Outstanding!

Imorn blir det lite mer jobb ändå. Nån nytta ska man ju göra också.



*Moralen syftar enbart till mitt inte-äta-godis-eller-sötsaker-i-november-mission. Den har absolut ingen som helst koppling till att inte göra er som läsare avundsjuka. Det är liksom det hela texten handlade om. Om ni nu missade det.

Har försökt att somna om i över en och en halv timma nu. Det går inte. Och det är fruktansvärt irriterande. Visst, jag har fått mina åtta timmars sömn, men jag är nog lite bakis känner jag. Har huvudvärk. Så det vore trevligt om man kunde sova bort det. Men nej. Går inte.

Ni undrar hur jag kan vara bakis? När jag sovit åtta timmar trots att jag vaknade 07:49?

Jo, det kan jag berätta. Man går till en bar redan strax efter fem på eftermiddagen i tron om att man bara ska dricka ett par glas vin. Men när tomma glas fylls på i en jämn ström, och för att sen få en hel flaska vin placerat på bordet med uppmaning om självbetjäning, då var det inget "bara ett par glas" längre; snarare "bara ett par FLASKOR". Har man dessutom endast två fyrakronorsvarmkorvar från Ikea i magen, är det inte så konstigt om man är lite, lite, liiite bakis. Okej?!

Eftersom jag vet att typ minst 10% av min läsarkrets gillar zinfandelvin, så kan jag härmed rekommendera ett vin som jag just blivit serverad här på Pelikan av världens mest serviceminded bartender (kan EVENTUELLT bero på att min polare känner killen i fråga).

Hursomhelst, kan berätta att jag har trevligt, njuter av vin. Och har tom snaskat chillinötter. Mmmm. Sen är jag SJUKT sugen på choklad, men jag ska hålla mig från det. Promise.

Efter denna kontorsdag kan jag nog glatt konstatera att det med största sannolikhet rörde sig om en fruktansvärd olycka på parfymavdelningen häromdagen. (Se tidigare inlägg, Orka länka liksom. Är ju precis nedanför. Hur lata får ni bli?)

Ingen kunde vara mer lättad än jag.

Förra veckas morgonträning gav mersmak, så blev en repris även denna vecka.

Om du tränar på Sats och ska dit idag, kan jag meddela att de tydligen har 80-talstema. Hade gått mig förbi, men det var ganska tydligt att killen som körde passet imorse inte hade missat det iallafall. Det var inte bara musiken som var 80. Hela han var det också.

Han ville kanske pika oss, men lät snarare lite nervös: "Mejlet om att det är 80-talstema idag. Ni *host host* fick inte det eller?".

Vissa dagar är jag överkänslig mot ljud. Visst att jag alltid tycker att det är irriterande om folk snaskar högt när de äter. Men jag vet liksom att jag är mer känslig vissa dagar. Så de där dagarna när jag håller på att gå upp i atomer för att skrivbordsgrannen tuggar så hårt och frenetiskt på en banan att tänderna skallrar, kan jag hålla ut. Imorgon är det inte lika illa. Jag bara vet det. Det hjälper mig att stå ut.

Lukter däremot. Där är alla dagar lika illa. Jag klarar till exempel inte av att luncha på kolgrillsrestaurangen på Folkungagatan. Inte för att jag inte står ut med kolgrillslukten under lunchen. Det skulle jag palla. Men lukten sätter sig liksom i kläderna, i håret, och jag känner den resten av dagen. Mina kollegor tror att jag skämtar, och att den riktiga anldeningen till att jag inte vill gå dit är att jag inte gillar maten. Jag skrattar med dem. Men helt ärligt - det ÄR lukten.

Cigarettlukt ska vi inte ens gå in på. Jag känner direkt om någon står och röker utanför insuget till luftventilationen i lokalen jag är i. Händer titt som tätt på såväl gymmet som jobbet. Och jag blir lika frustrerad varje gång. Men jag vet ju att det går bort. Om en liten stund. Så då kan jag också hålla ut.

Idag däremot, verkar det som att jag kan ha fått ett konstant probelm. Och det gör mig rädd. Det har börjat en ny snubbe i kontorslokalen. Vi är tack och lov inte skrivbordsgrannar. Han sitter så långt bort från mig som möjligt. Ändå - ÄNDÅ - känns det som att jag numera jobbar på Åhléns parfymavdelning. Att mitt skrivbord är teststationen för alla billiga after shaves i världen. Det ligger som ett tungt täcke i hela lokalen, vilket gör hela mig mosig. Hjärnan känns alldeles dimmig. Är jag hög?

Har jag inte huvudvärk innan lunch är det ett mirakel.

Det är sent, men du är inte ensam på kontoret. Du känner för att lyssna på musik och sätter således också på detta. Men utan att plugga in hörlurarna. Det är ju off kontorstid liksom. Och lugn klassisk musik måste ju alla gilla såhär på kvällskvisten. Sen blir du lite hungrig och går ut till köket för att äta lite. Måste ju ha mat. Musiken kan ju stå på för allas trevnad. Sprider ju sån lugnande och fin stämning.

Är det så du tänker? Är det så du resonerar? Jag försöker nämligen förstå. Försöker fatta. Men har lite, lite svårt för det, eftersom jag själv tänker precis tvärtom.

Eftersom jag kan behärska mig så himlans bra, har jag varken ätit choklad eller snacks sedan 30 oktober. Och ska inte heller göra det på minst 18 dagar. Just därför sitter jag i detta nu och trycker i mig den största fruktsalladen ever.

Om jag är sugen på choklad? Om jag skulle vilja byta ut hela skålen frukt mot en enda liten bit punschpralin? Åh-hå-hå nej. Icke sa nicke. Verkligen inte.

Inbillar jag mig.

Jag ogillar folk som säger A men inte B. Gör de det dessutom i statusraden på Facebook, vet man ju att de har bekräftelsebehov och bara är ute efter uppmärksamhet. Men det provocerar mig ändå.

Så ursäktar mig för om det verkade som att jag gjorde just samma sak i mitt förra inlägg.

Nedan ser ni vad det var som var bättre sysselsättning än träning ikväll. Häng med sötaste nyaste Märta.

Tro't eller ej, men det är sant. Träning på morgonen. OBS! Notera tiden. Varför så tidigt? För att jag har bättre saker för mig ikväll.

Behöver väl inte säga't, men är stolt. Mycket stolt.

Är det någon gång det borde ropas ÄNTLIGEN utanför Svenska Akademins högkvarter, så är det väl nu ändå. Kom igen - förbjud böjningar och ändelser. Det är det fetstilta i SAOL som gäller. Inget annat.

Är på flygplatsen i Östersund. Tittar på deras "Hall of Fame", i brist på annat och fastnade på denna.

Alltså, jag vill ju inte påstå att Mark Levengood ljuger, men det verkar ju inte som att han har besökt värst många flygplatser i sitt liv i alla fall.

Men, som bekant, är ju smaken som baken (man skulle kunna tro att jag tänkte ordvitsa här, men så var aldrig fallet. Helt upp till er egen fantasi).

Jag var på en däckverkstad igår för att byta till vinterdäck på min bil. I väntrummet spelades samma avsnitt av Mr Bean som jag sett på exakt samma ställe ett halvår tidigare. Försökte att fokusera på några Wordfuedmatcher på telefonen, men blicken drogs ofrivilligt till den lilla tjock-TVn i hörnet. Kändes som en evighet i väntrummet, men det var väl inte helt sant.

Däckbytarkillen: Då var det klart.
Jag (glad för att slippa titta på Mr Bean): Å, va skönt.
Däckbytarkillen (som om han var doktor och kom med dåliga nyheter): Damasken på vänster fram har gått sönder.
Jag: Eh?
Däckbytarkillen (och ska säga att jag har cancer): Och du beheöver ställa in framvagnen.
Jag (tänker att jag måste komma ihåg det han säger): Jaha...
Däckbytarkillen (som är obotlig): Sommardäcken har blivit slitna helt snett och de är slutkörda.
Jag (rabblar det han sagt i huvudet): Jaha, oj.
Däckbytarkillen (förklarat pedagogiskt och övertydligt) Du kanske har känt att ratten har dragit åt sidan?
Jag (skamset och ursäktande): Ja, jo. Men det började väldigt nyss.  
Däckbytarkillen (allvarligt): Mm, visst. Så det måste ju fixas.
Jag (försöker minnas det han sagt): Ja, tack för infon. Jag ska ta med mig det.
Däckbytarkillen (snällt): Du kan ställa in framvagnen här. Men då måste du boka tid.
Jag (lite, eller ganska mycket, orolig): Okej. Och det kostar?
Däckbytarkillen (återigen pedagogiskt och förklarande): Får räkna med en timmes arbete. 950 kronor. Men damasken borde fixas först. Vanligtvis byter man ut hela drivknuten. Är lika mycket jobb.
Jag (lägger till info i min rabblande ramsa inom mig): Aha. Men tack. Ska ta med mig den informationen.
Däckbytarkillen (nu med en lite, eller ganska mycket, orolig blick): Kommer du ihåg det? Annars har jag skrivit in det i datorn här också.
Jag (rabblar, rabblar, rabblar): Hehe. Ja, men det ska nog gå.
Däckbytarkillen (tittade på mig som att jag var dum i huvudet och inte trodde på ett ord jag sa): Okej. Det blir 300 kronor.
Jag (rabblar inombords och betalar): Okej. Tack. Hej.
Däckbytarkillen (glad, som för att lätta upp stämningen): Ha en trevlig helg.
Jag (halvvägs ut genom dörren): Tack desamma!

Samtidigt som jag stängde dörren efter mig och drog upp mobilen ur väskan repeterade jag inombords "Damask. Drivknut. Damask. Damask? Sa han verkligen damask? Heter det damask? Vad var det andra nu igen? Hjulbult? Nej. Driv? Vad var det? Drivbult? Drivknut! Damask och drivknut. Var det så? Damask. Drivknut".

Under denna tid hade jag fått fram kontaktlistan, scrollat till D, och vald "Dad".

Pappa: Hej.
Jag: Du, jag var och bytte till vinterdäck precis.
Pappa: Ja, men det var väl bra.
Jag (säger högt det jag tänker): Damask, drivkunt, framvagn.
Pappa: Va?
Jag (i en och samma utandning): Ja, alltså. De sa att typ damasken fram är trasig. Och då kunde man lika gärna byta hela drivknuten. Väl? Och framvagnen måste ställas in. Ratten drar åt vänster. Sen var sommardäcken fram slutkörda också. Helt ojämt slitna tydligen. Bara att ställa in framvagnen skulle typ gå på tusen spänn. Frågade inte ens om det andra.
Pappa (något överrumplad): Jaha. Men du kör inte så mycket bil där borta väl?
Jag (förvånad): Va? Nej, inte direkt.
Pappa (lugnt): Nej, men då fixar vi det när du kommer hem nästa gång.
Jag (fortfarande lite förvånad): Jaha. Okej, men jag kan köra 45 mil utan att det gör nåt?
Pappa (fortfarande lugn): Ja, det är ingen fara.
Jag (lättad): Och du kan fixa allt?
Pappa (kolugn): Ja, det ska gå fint. Ta med de slitna sommardäcken med, så sätter vi på nya så du har till våren.
Jag (superdupermegalättad): Åh, va bra.

Vad skulle man göra utan pappa? Han är väl för bra ändå?

Poliser som snaskar korv utanför kiosk.

Dag två utan choklad. Dricker te. Hjälper lite. Inte mycket, men lite.