För er som inte rikigt vet vad jag håller på med när jag är ute och reser med jobb: Ni kommer antagligen inte bli klokare av det här, men det visar att jag snackar med folk och byter visitkort iallafall*.
Note to self: - att luta sig mot bordet kan ses som avslappnat, men för guds skull - TÄNK PÅ HÅLLNINGEN. - kanske praktiskt, men ha INTE visitkorten instoppade i kjollinningen (ej heller iPhonen). - du befinner dig i en bar med gratis öl; LE lite kanske? (2:36)
* tur att de inte filmade när jag satt i massagestolen, eller när jag drack öl, eller spelade tv-spel.
Röda läppar. Hemma kändes det så rätt. Så tufft. Nu, så här på tunnelbanan vet jag inte riktigt. Ånger. Men jag tror att det är för sent att ändra mig. Jag inbillar mig därför att jag är tuff - råtuff.
Fick aldrig nån respons på min efterlysning av vinpimplare, så jag köpte helt sonika en bag in box, cirka fem minuter innan systemet stängde, och våldgästade en halvsjuk polare.
Vi förlorade i 'På spåret'. Till och med mot Jessica och Niklas. Lite pinsamt faktiskt.
Eftermiddagsfika, och det blev inte särskilt mycket kvar av den där vetekringlan. Kanske kompenserade jag lite VÄL mycket efter miniefterrätten vid lunch. Men gott var det
Med 'all in' idag, verkar det som att det var frosseri jag menade. Tänkte köra vidare på det konceptet och söker därför en vinpimplarkompanjon för ikväll. Vet att det möjligen är i sista minuten, men det spelar ingen roll om det är i en cool bar om en timma eller framför 'På spåret' ikväll - bara det innefattar vin och sällskap.
Fiskade lite på Facebook innan, men fick noll respons. Lite [läs: mycket] dåligt tycker jag. Bättre lycka här?
Första MMS-blogginlägget från nya telefonen. Och då avslöjar jag att jag tar bussen till jobbet, istället för att gå. Men så är det ju fredag, då får man väl lyxa till det? Sen vaknade jag inte av väckarklockan imorse, utan av en sån träningsvärk i benen att jag knappt kunde vicka på tårna utan att känna mig som en gammal tant med ledbesvär. Därför kände jag inte för att gå helt enkelt.
Känner också att ni antagligen varken bryr er om att jag tränade igår eller har dåligt samvete över att jag sitter på bussen nu.
Men hörrni, ska vi inte bara glädjas över att det är fredag istället? Jo, det tycker jag.
Så kom plötsligt avin och min nya älskling hade anländit. Snabbare än Speedy Gonzales tog jag mig till Posten. Och här sitter jag nu. Och uppdaterar min iPhone. Lycklig som få.
PLUS Efter synkning med iTunes fanns kontakter, kalender, bilder och sms kvar.
MINUS Alla appar var borta
PLUS Efter hemladdning av alla appar igen, så fanns all info jag sparat däri kvar ändå. Hur bra som helst. Och inte behövde jag betala för dom, eftersom jag redan gjort det. Nöjd.
Verkar som att någon ville mig väl trots allt. Så nu är jag back on track igen.
P.S. Och jag ska aldrig, aldrig släppa dig ur sikte. Promise! D.S.
Var på bio igår och såg denna. Baserad på verklig händelse*. Jag blundade och höll för öronen mer än vad jag gjorde under Saw, vilken jag såg på en minitv hemma i soffan. Kunde inte hålla tillbaka tårarna heller, vilket å andra sidan absolut inte är ovanligt. Efteråt mådde jag på riktigt illa också.
Kanske blev ni osugna på att se den här nu, men den ÄR sevärd. Absolut.
Men knappast en feel-good-film. Basattni vet.
*Har ni inte hört talas om den verkliga historien innan, skulle jag tipsa om att göra det först efteråt. Men så gillar ju jag att INTE veta hur allt slutar innan också. Vet ju inte hur ni är funtade.
Jag har insett att jag har väldans många nedräkningar för närvarande. Tänkte ge er en översikt med förkortningar som kommer att gälla framöver, så att ni kan ha stenkoll. Vissa är längre fram i tid, vissa närmare. Insåg också att jag har lite olika inställningar till mina nedräkningar.
Märkligt nog.
iP4: T-45 dar. Absolut senaste dagen jag får en ny iPhone 4. SJUUUKT LÄNGE TILL. Och jag hoppas innerligt att det inte ska behöva ta totalt åtta(!) veckor för att få den. Är det verkligen fortfarande en sån hysteri för den där telefonen, vilken jag själv avgudar? Hujedamej.
MIA: T-53 dar. Miami-resan, vilken jag påmint om ett par gånger. Ganska länge kvar, men börjar känna att det närmar sig ändå. Finally! Sol, paraplydrink och shopping - here I come.
GBG: T-88 dar. Göteborgsvarvet. GAH. Det är ju SNART ju. Måste träna, springa, träna, springa. Fasen. Är ju inte ens 100 dagar kvar. Halvmara. 21 km. Fatta - över TVÅ MIL. Måste ut och springa - nu! Vad har jag gett mig in på?
ALIT: T-136 dar. Albanien-Italien-resan. Den är på behörigt avstånd, men längtar lik förbaskat dit. Skynda skynda.
Jag småfnissar lite för mig själv när jag ser min absoluta 'Top Artist' på Spotify just nu - Frank Sinatra. Känner mig lite wannabe-pretto nästan. Men det är faktiskt tack vare (eller snarare på grund av?) min VD som ville lyssna på Frank när vi var nere i Tyskland senast, och min iPhone stod för Spotifytillgången.
Åh, min kära iPhone. Det var sista uppdraget han hade nästan. Spela Frank Sinatra via Spotify under mässan. Sen bara försvann han. Kanske blev han sur? Kanske gillade han inte Sinatra? Ingen som vet. Och ingen som kommer att få reda på.
Första gången i skidspåret, ever. Ja, såvida Bro's spår runt huset, vilka han iofs påstod att jag förstörde, för 20 år sen räknas.
Men här går det undan förstår ni. Bara jag får öva lite mer på uppförsbackarna, så får Kalla och gänget se upp. Känner att jag kan bli farlig. Hepp, hepp, hepp.
Okej, jag kanske inte trashar en bar i las palmas a la en bebis, men jag är inte heller så nykter att jag skulle kunna gå ballerina på en tråd. Fast å andra sidan, det skulle jag inte kunna i nyktert tillstånd heller... Men jag har det väldigt bra - kanske mest det jag ville berätta.
Hörrni, jag är fortfarande vaken. OCH jag har tänkt att läsa åtminstone ett kapitel till. Inte illa va? Nu kanske det inte är pensionsålder på mig längre iallafall, utan möjligen 57? Och läser jag två kapitel kanske jag snuddar på det magiska talet 50? Wei, känn ungdomen spira liksom.
Vaddå tre dagar sent? Kan man inte få äta en hjärtbakelse vilken dag som helst kanske? Måste erkänna att jag känner mig något rebellisk ändå. Fast också lite lurad, eftersom jag blev lovad att den skulle vara dagsfärsk. Lite skeptisk är jag nämligen på den punkten. Nu såhär i efterhand.
Klockan 21:26 igår kväll släckte jag sänglampan. Och somnade. Förstår ni? Jag gick och la mig innan halv tio. Jag tror inte att det har hänt sedan jag var typ nio. Tantvarningen jag hade häromdagen blev plötsligt fjuttig i jämförelse.
På väg till jobbet, och från också för den delen, går jag alltid förbi ett dagis. Eller snarare ett dagiskomplex. Är dagis på båda sidor av gångvägen liksom. Det innebär också att jag möter en hel del mammor, pappor och barn i området. Inget som varken stör eller dirket glädjer mig heller.
Så imorse mötte jag en snubbe med sin son i famnen, vilket som sagt inte alls är konstigt. Men så log han åt mig på ett sätt som om vi hade något gemensamt. Det var lite underligt. Ni vet hur det är, om man tex försöker söka skydd från en störtskur under nåt litet cykelställtak en vårdag och flera människor redan står där och trycker - då kan man ge varandra ett ja-här-står-vi-och-försöker-komma-undan-regnet-leende. Man delar liksom något, men behöver inte påpeka det för varandra. Liksom när man kliver in i väntrummet hos tandläkaren. Man vet att alla där ska gapa och visa tänderna för en relativt okänd människa och på något sätt vill man visa att man vet om det; att man har det gemensamt just nu. Det räcker med ett leende och kanske en nick.
Det var precis SÅ pappan gjorde mot mig imorse. Log på det där sättet. Och gav mig den blicken. Jag blev lite förbryllad, och han blev antagligen minst lika förbryllad då jag knappt besvarade hans, ska vi kalla det hälsning. Kanske fick han något skevt leende i retur. Men jag ville ju liksom inte bekräfta det han antagligen trodde - att jag precis hade lämnat min unge på samma dagis. För det var ju inte sant.
Jag sökte på "vet hut" på Google. Mest för att se om det var ett vedertaget uttryck. För får man många träffar är det ju som regel många som kan relatera till det åtminstone.
Nu vet jag dock inte hur jag ska tolka resultatet:
Förvisso 1,3 miljoner träffar. Men läs lite närmare på TOPPresultatet (som, märk väl, INTE är betald reklamplats). Bagaregårdens Skorstensservice, som med skorstenar menar dildos (?!). Och har specialiserat (!) sig inom området.
Ska jag anta att "vet hut!" inte är något gemene man säger?
Det var först när jag stod i hissen upp från tvättstugan, tillsammans med min stirrande (?!) granne, som det faktiskt slog mig att jag tidigare tagit av mig byxorna och nu bara gick i långkallingar. Hissen har aldrig gått så sakta upp till nionde våningen.
Antar att det ger en hel del vuxenpoäng att välja att titta på fyrans nyheter framför Couger Town på femman såhär på kvällen.
Att man sen allra helst hade legat i sängen och sovit, men håller sig uppe för att man dumt nog kört igång en tvätt som är klar först halv elva, ja det torde väl vara tantpoäng på det va?
Så var det dags igen - blodgivning. Ni kanske tycker att jag är tjatig, men jag tänker blogga varje gång jag är här iallafall. Är ju trots allt inte så många gånger per år. Sen vill jag givetvis ge er lite [läs: mycket] dåligt samvete också, för att ni inte gör samma sak. Karma - tänk på det.
Tacka vet jag mitt spar- a.k.a. buffertkonto ändå. Där har vi skillnaden på mig och lyxfällandeltagarna. Och att jag drar i bromsen nu. Kanske inte nödbromsen, men jag saktar iallafall in.
Jag sa ju att 2011 skulle bli ett sjukt bra år, och då krävs det visst ett par spenderarbrallor. Man får bara se till att inte använda dem dagligen. Lite synd kan jag tycka, eftersom de är väldigt bekväma.
Jag har SÅ levt över mina tillgångar hittills i år. Fortsätter jag såhär kommer jag att kunna vara med i Lyxfällan lagom till hösten. Och jag som föraktar alla som är med där.
Hade jag vetat att det var så här herre jissanes kallt idag, hade jag ju kunnat hoppat rougen vid sminkningen. Sen hade jag ju kunnat dra på mig ett par långkallingar och en tjockare tröja också.
Allt, precis ALLT hänger sig på min dator nu. Inte ens aktivitetshanteraren gör sitt jobb. Ni förstår inte hur NÄRA jag är att slänga ut den här grunkan ur fönstret. Och då bor jag på freaking nionde våningen. Inte mycket som skulle vara helt efter det liksom. Men tror ni att det hotet biter på min dator? Nä-hä-ej serru. Den väljer liksom att inte svara. Vilket jäkla provokativt monster.
Gick till Akademibokhandeln i Skrapan idag för att se om de hade nån reseguide för Albanien. Det hade de inte, men expediten sa att det fanns inne i city på Mäster Samuelsgatan. Jag traskade således vidare. När jag kommer fram 16:37 visade det sig att butiken stängde redan klockan fyra. Är det bara jag som tänker att expediten i Skrapan borde ha INFORMERAT mig om det? Särskilt eftersom de redan hade stängt när han gav mig tipset. Enligt mig borde han ha sagt: "Butiken i city har en Albanienguide, men de har ju redan stängt för idag". Är det för mycket begärt?
Nåja, det var ju fint väder, så inte helfel men en lite längre promenad än planerat. Stadshuset var ju fint att se i skymningen på hemvägen. Gotta be positive, 'aight?
Har jag sagt att jag inhandlat längdskidor? Inte? Det har jag iallafall. Och idag har jag fått en lektion i vallning hemma i köket. Den biten ska jag nog klara okej. Det tror jag. Är dock mer orolig för själva åkningen. Man kan kalla mig extrem nybörjare. För av någon anledning, har jag en SVAG känsla av att tekniken jag använde mig av runt huset som nioåring inte direkt var/är något att förlita sig på. Så, ska jag våga mig ut i spåret själv i vuxen ålder? Kanske håller jag mig till nästa helg då jag bokat in träningssällskap. Eller borde kanske kalla det personlig handledning.
Nåja, nu har jag åtminstone skidor som är klara för spåret. Bara jag kvar då. Tips?
Det är sjukt hur snabbt man glömmer, alternativt förtränger, hur sin gamla mobil fungerar. Har ju varit så illa tvungen att väcka liv i gamla SonyEricsson från typ 2005, för att vara nåbar. Inte för att luren gått varm direkt, men ändå.
Hursomhelst tror jag att jag minns hur man bloggade via MMS iallafall. Så här får ni, en bild från dagens prommis.
Nedan finns en lång, följt av en kort version på mina senaste dagars frånvaro från bloggen.
LÅNG VERSION:
Ungefär en timma efter mitt sista MMS från Tyskland, upptäckte jag att min mobil var försvunnen. Vi kan säga att den blev stulen, vilket faktiskt är den officiella orsaken. Den inofficiella skulle kunna vara att jag hade mobilen i en ulltovad portmonnä i kjollinningen, eftersom jag saknade fickor och valde att inte ha väska, och att den KAN ha trillat ut utan ägarens medvetenhet. Borta var den iallafall. Alltså - stulen.
Jag engagerade säkert tio personer i jakten på min älskling. Men han var borta. Gone. Försvunnen. Jag var förtvivlad. Jag ÄR förtvivlad. Men han dök inte upp. Inte på hela mässan. Ni kan inte förstå hur förstörd jag var - ÄR.
Inte nog med det. I taxin på väg till hotellet rev jag upp allt i min väska, för kanske femtioelfte gången, i hopp om att min kära eventuellt, möjligen, måhända skulle gömma sig däri iallafall. Men icke. Det jag inte märkte då, i all min upprördhet, var att min plånbok gled in under förarsätet. Det upptäckte jag på hotellet - när jag skulle ha rumsnyckeln. Förstå frustrationen.
Dagen efter fick jag kollegans kvitto från taxiresan för att ringa upp taxibolaget och höra om de hittat plånboken. De skulle undersöka saken och återkomma (givetvis till min kollegas telefon). Men de ringde inte. Blev rekommenderad att spärra korten iallafall. Satt således i telefon med MasterCard-telefonisten i andra ändan. Förklarade att jag tappat mitt kort och ville spärra det. "Nej, jag hade inte pinkoden tillsammans med kortet." "Ja, jag hade legitimationen där." Samtidigt som jag försökte förklara på ett naturligt sätt hur kortet försvann mitt i natten, utan att skämmas alltför mycket, rusar min kollega fram till mig och hade taxibolaget på tråden. De hade hittat den! Glädjen då. Och jag kunde häva spärren. Lättnaden - förstå den.
Men min iPhone. Fortfarande spårlöst borta.
"Suck!" tänker många och säger "Du skulle ha installetat Hitta-min-iPhone-app, såklart". "Men HALLÅ, det HADE jag" svarar jag på det. Sjukt bra app förresten. Verkligen. Min iPhone beffinner sig på 'No Location'. Kan någon vara snäll och förklara var det ligger? Jag är sjukt nyfiken.
Trött, sliten och utmattat efter tre heldagar på mässa skulle jag således hem. Utan min älskade iPhone. Tror ni inte på tusan att det skulle bli snöoväder hemma då. Istället för att landa runt tio på kvällen, hämtade jag ut mitt bagage kl 02:07. Ingen Arlanda Express. Sjukt lång taxikö.
Då bestämde ändå en övre kraft att jag hade fått nog med otur för den kvällen. Fick skjuts med en vänlig själ som hade bil. Hemkörd till dörren. Sicken ängel ändå. 03:27 låg jag i sängen. 03:27:02 sov jag.
Att jag sen var tvungen att gå upp fyra timmar senare för att flytta, och alltså även gräva fram, en totalinplogad bil på morgonen bara för att den stod på en fredags-städdag-gata, är ju en parentes. Som kompensation, kom även då en vänlig själ med en spade för att hjälpa mig. Det tackar jag för. 30 minuters träningspass var mer än nog för mig då.
Behöver jag säga att jag är trött nu?
KORT VERSION:
iPhone stulen; möjligen med svaga citationstecken på verbet. Möjligen.
Man skulle kunna tycka att det vore underligt att fota sina skor, men hade ni bara vetat hur mycket jag använt dem idag hade ni tyckt det varit fullt naturligt. Det ÄR fullt naturligt. Nästan.
Man kan säga att jag gjort mig lite hemmastadd på hotellet här i Essen; hängt in kläder i garderoben, satt skorna (fem par!) på rad i hallen och plockat upp grejer i badrummet. Ska ju trots allt vara här tills på torsdag.
Ni undrar kanske varför jag bara har ockuperat hälften av platsen? Jo, lite får man ju tänka på kollegan som kommer ner och joinar mig här imorn. Märkvärt är väl att jag genomgående håller mig till vänster; handfatsområdet, garderoben, handduksstället och givetvis sängen (ja, det blev visst dubbelsäng på oss) - omedvetet har jag valt vänster sida. Vad säger det om mig egentligen?
P.S. Den brunfläckiga handduken i bakgrunden beror på att jag färgade håret här innan - okej? Inget annat. D.S.
Tydligen inte speciellt poppis att flyga till Düsseldorf en söndag morgon. För mig är det givetvis jobbet som kallar. Ska som vanligt i februari till otroligt mysiga Essen på mässa. (Orden "otroligt mysiga" kan läsas med viss ironi.)
Och bara för att informera, så föraktar jag samtliga som äger en One-Piece, såvida de inte är under tre, möjligen fyra, år. Och de som använder dem 'in public' så att säga, måste ju på något sätt vara efterblivna. Dom är det nästan bara synd om. Men bara nästan. Än så länge idiotförklarar jag dem. Hittills idag har jag därmed idiotförklarat två personer. TVÅ!
Hörrni. Idag har jag bokat flyg för sommarsemestern. Eller ja, inte jag, utan mitt resesällskap.
Den åttonde juli sticker vi ner till Korfu. (Vi=jag och en kompis/kollega från Oslo). Och nej, vi ska INTE på en veckas charter. Nä, från Korfu tar vi nämligen båten över till Albanien, där vi ska åka runt till ett par olika platser vi ännu inte bestämt. Därefter tar vi båten över till södra Italien, varifrån vi också kommer att flyga hem igen från, på min födelsedag. Alltså 26 juli, för er som inte hade koll på det. En semester på sisådär 18 dagar.
Låter inte det alldeles fantastiskt?
Nu vill jag givetvis ha alla möjliga tips. Albanien, vad bör man inte missa? Sarande kommer vi till från Korfu och Vlore åker vi från till Italien. Någonstans däremellan har vi ju tänkt oss ett stopp eller två. I Italien kommer vi att röra oss mellan Brindisi och Bari. Tips där?
Asså, jag hade typ vunnit om jag varit med i 'På spåret' ikväll. Ska erkänna att jag förvisso hade flyt på en del. Sen kanske inte motståndet var det bästa. Men skit i det. Jag vann. Det är det som räknas. Gött.
Att behöva larma på jobbet [läs: gå sist] en fredag känns... tragiskt. Men nu har jag också tagit helg.
Åker ju tunnelbana så sällan, eftersom jag är duktig och går istället (ja, fast inte nu då), men när fick SL sånna här vagnar? Det undrar jag. De känns så ostockholmskt på något vis.
Om ni är oroliga för att jag skulle syssla med sanndrömmar kan jag meddela att så inte är fallet. Halleluja på det.
Även om Bro' mår fint, så önskar han sig visst sponsorer. Antagligen till hela sitt liv, men mestadels rallycrossen skulle jag tro. Den dagen jag har sjukt mycket pengar ska jag sponsra hela skiten själv. Alla andra sponsorer kan bara dra. Bort. Då ska jag också kräva att bilen lackas rosa. Sen ska det stå "Syrran sponsrar" typ överallt. I lila kanske?
Ojojoj vad jag önskar att jag vinner massa pengar nu. Du också Bro'?
Personligt meddelande till Bro': Vi måste se över din hemsida lite. Uppdatera. Du har en liten större familj nu va? Och jag har sjukt mycket längre hår. Och vad har vi sagt om särskrivningar nu igen?
Sitter på Bara Bistro Bar och väntar på middagssällskap. Är tidig, och meddelade mina vänner det, med tanken att om fler flankerade i området för att fördriva tid så kunde vi ju ses redan nu. Fick svar "Håll ut, kommer snart." och "Då ska vi skynda." Å jag ba "Eh, lugnt. Här finns vin å jag har en iPhone. Ingen fara på taket." Välkommen till 2011 liksom.
