Har inte den blekaste aning vad killen sjunger om, men jag gillar låten. Tyckte att han sjöng "bleu" däri nångonstans och det betyder väl blå. Sen vet jag att han säger "Tack så mycket" på slutet. Det är ungefär så långt mina franskakunskaper sträcker sig.
Tror nog att jag inte VILL veta vad han sjunger heller. Säkert något cheesy och jättetöntigt. Dingue liksom? Men det jag inte vet har jag inte ont av. Låt mig bara ha låten på repeat ett tag till.
Btw, den tyska schlagerlåten var väl härlig också? Lena med Satellite. Visst lät hon lite som Lily Allen blandat med Amy Diamond? Det tycker jag.
Visst var det skönt att ligga i solen idag. Dock inte så begåvat att ha håliga jeans på sig. Har numera rödfläckiga ben. Ganska osmart och väldigt osnyggt.
Ligger i solen och inväntar att någon av oss ska bli körbar. Tror nog inte att vi ger oss av i första taget. Men det kunde ju ha varit en värre bakisdag ändå. Det kunde det.
Är lite i radioskugga. Ute i skogen utanför Enköping på bröllop. Fantastiskt trevligt. Underbara människor. Middagen är slut, festen börjar. Därmed tar nog också min korta rapportering slut. Åter imorn. Eller måndag. Eller, när jag känner för det. Klackarna i taket.
Imorse när jag cyklade till jobbet började det efter 100 meter att småregna. Ovärt. Men jag fortsatte. När jag precis kommit över Årstabron, halvblöt och dan, stod det ett par killar och delade ut dessa påsar innehållande choklad, festis, rabatterbjudande och cykelkarta. Ovärt blev plötsligt värt. Dålig start på dagen övergick till positivt bra. Och sen är det fredag på det. Ja, jag säger då det - GÖTT! Jag kräver inte mycket alla gånger.
Jag slog precis pannan i handfatet så att jag såg stjärnor. Jag vet - handfatet! Fråga mig inte hur det gick till. Det bara hände. Okej?
Vore ju typiskt om jag kommer med en blå-grön-gul-svart panna till bröllopet på lördag. Särskilt eftersom jag typ inte känner någon där - knappt brudparet. Jag hör alla gästers viskningar redan nu. "Vem är den där bruden med blå panna egentligen?" "Jag vet inte. Men hon ser ut som någon som får stryk."
Naglar som dras på svarta tavlan. Gnisslet som ibland uppstår när man skär i en tallrik. Klassiska rysningsmoment.
Men det som verkligen ger mig rysningar är att diska en vass kniv för hand, råka ha fel vinkling på bladet så att eggen skär in i diskborstens strån. Man känner det genom handen, via armen, rakt in i ryggraden och sen ut i hela kroppen. Fruktansvärt!
Jag har ju visserligen kommit hem igen, men jag gjorde faktiskt en liten dokumentär om hotellrummet även i Berlin. Egentligen borde jag ha filmat akvariet i lobbyn istället. Var ju lite mer spännande. Som när dykaren nästan blev uppäten av vithajen - drama. Okej, det fanns ingen vithaj i tanken. Men faktiskt en dykare. Givetvis inte hela tiden, utan bara vid rengörning. Hursomhelst filmade jag aldrig det, utan bara detta:
Flygplatsen Tegel är lika tråkig som Berlin är fantastikt. Nu ska jag iallafall bege mig mot Stockholm igen. Tack Berlin för en strålande helg - dag som natt.
Bara för att rapportera vad jag gör en jobbkväll: Dansar till 99 Luftballons, som spelas av en DJ vars ungdom passerats för länge länge sedan, i botten på en båt längs Spree i Berlin. Dricker prosecco också. Kanske inte så glamouröst, men faktiskt ganske kul.
Står och väntar på hissen. Allt jag ser är det gigantiska akvariet som finns i lobbyn. Man skulle inte kunna tro att jag bor på femte våningen. Men det gör jag. Är alltså på väg ner.
Borde jag väl ha fattat att det var mitt undermedvetna som stressade iväg en timma tidigare än planerat. Innerst inne visste jag väl att det äntligen var dags för min första Starbucks på svensk mark. Till slut blev det rätt terminal och framförallt rätt gate. Vad är det nu? Fjärde gången gillt? Femte?
Stressade iväg från kontoret för att, enligt mig, i sista sekund hinna ut till Arlanda och mitt flyg till Berlin. Nu när jag sitter på Arlanda Express och tar en närmare titt på biljetten står där15:01. Klockan är alltså tre. Jag skulle ju ta tåget ut senast 16:05. Om en timma. Har alltså stressat i onödan. Hade också hunnit fixa de där två sakerna på kontoret jag inte hann. Hade därmed inte behövt lämpa över dessa uppgifter på en kollega. Vid närmare eftertanke gör väl inte det något, men jag hade ju iallafall inte behövt sitta här svettig.
Nog för att humlorna sägs har trotsat de fysiska lagarna genom att med sin kroppsbyggnad kunna flyga, men inte kan de väl få ut någon nektar från en tygblomma? Där går väl ändå gränsen? Eller?!
Förra veckan gick jag förbi det här trädet. Som ni ser hängde där ett antal vantar. Vem som hade hängt upp dessa omaka par med klädnypor och av vilken anledning har jag ingen aning om. Jag tyckte iallafall att det var lustigt. Ja, faktiskt lite festligt. Så när jag och Vanessa gick en promenad igår och var 100 meter från "vantträdet" ville jag uppmärksamma henne om vad som komma skulle.
Jag: Här framme är det ett träd med massa vantar i. Vanessa: Va? Jag: Ja, alltså någon har hängt upp massa vantar med klädnypor i ett träd. Vanessa: Va konstigt. Varför då? Jag: Jag vet inte. Jättemärkligt. Men ganska kul.
Vi kommer fram till trädet och allt vi ser är - ett träd. Med blad. Och grenar. Men inga vantar. De var borta.
Jag: Men alltså, jag lovar! Det hängde verkligen vantar där häromdagen. Typ 15 stycken! I klädnypor. Vanessa: Sure.
Allt jag ville med detta inlägg var alltså att bevisa för Vanessa att jag inte är kokkobäng. Att jag faktiskt inte ser i syne. Att jag faktiskt SÅG de där vantarna. För visst ser ni dem på bilden också? Snälla. Ja?!
"Mitt namn är Porr. Michael Porr." Jag säger det högt för mig själv och får dagens första, men kanske ändå bästa, skratt. Att gå igenom jobbets databas behöver visst inte vara tråkigt.
Klockan nio var jag så trött att jag funderade på att hoppa i säng. Insåg dock att det nog var för tidigt, så jag lät bli. Men att sitta uppe till halv ett på natten är ju inte riktigt nödvändigt heller. Varför gör jag så? Och när jag är trött dessutom?
Gjorde en riktig bootcampstart denna veckan med tanke på träning.
Deltog på det jobbigaste Sats-pass jag någonsin varit med på. Crosstraining kallade dom det och det hela utspelades utomhus. Jag har bland annat:
- hängt i fotbollsmål - gjort benböj med en snubbe på ryggen - sprintat i uppförsbacke - crawlat under tillika hoppat över bänkar - stått på händerna med fötterna mot ett träd - gått krabbgång mellan hundbajsar - spurtat i trappor
Samtidigt som man gav allt, eller iallafall 89%, stod två australiensare och ropade att man skulle ta i mer. Springa fortare. Gå djupare. Hoppa högre. I 90 minuter.
Jag har inte gått och dött. Bara börjat en ny vecka. Men också ett nytt liv. Ja, jag vet - IGEN.
Men nu ska jag försöka att vara lika duktig som jag var hösten 2008. Kände att det var dags. Nej, förlåt - kände att jag var tvungen. Ligger numera nästan på samma viktnivå som sensommaren 2008 och det är inte kul.
Ska därför göra något åt det. Och jag är taggad. Kanske inte lika mycket som sist, men hoppas att jag blir. Har till exempel nördat ihop ett excelark som ska dokumentera utvecklingen. Förhoppningsvis motivera mig. Vecka för vecka. Träning ska plottas in. Liksom det mest essentiella: Vikt- och omkretsnedgång. Kanske gör jag något diagram på det så småningom.
Har ännu inte bestämt mig om jag kommer att köra veckouppdateringar här som sist. Om hur det går. Men nu har jag ju liksom börjat. Kanske inte mitt smartaste drag. Eller så kanske det var just det det var?
P.S. Visst vet jag att Beach 2010 bara är att glömma. Även om sommaren känns avlägsen för närvarande, är den sjukt nära om man skulle försöka sig på att bli "fit for bikini" tills dess. Det är bara att inse. Men kanske lagom tills man tar fram den tjocka tröjan. Tajmingen kan inte klassas som den bästa. D.S.
Tänker inte säga mer än att vi har sjukt trevligt. After Work borde vara allas rättighet. Mitt sällskap kan dock inte alla garanteras. Sorry, men alla kan inte ha lika bra vänner som jag. Så är det bara.
Glädjande nyheter på fredagsmorgonen: Den röda movieboxen kommer att kunna färdas lagligt längs vägarna ytterligare ett år. Ja, förutsatt att det inte händer något med den vill säga. Nu läcker den bara lite vatten. Borde fixa? Jo säkert, men det funkar ju att fylla på än så länge. Och kostbart är det ju inte heller. Låt oss nu bara glädjas över att bilen gått igenom besiktningen. Okej?
Fick höra att det var oacceptabelt att blogga en 'före'-bild och sen hoppa över själva 'efter'-bilden. Men jag fick ju inga tips om radikala förändringar, så därför blev det bara en kapning på ca 6-7 cm. Men det gjorde susen mot de slitna topparna och genomfärgningen var ju ett måste. Mer spännande än så blev det inte. Sorry.
Om 80 minuter sitter jag äntligen i frisörstolen. Som ni ser är jag verkligen i behov av färgning. Och topparna har jag ju nämnt tidigare. Frågan är om jag ska göra något nytt. Lugg? Bob? Blont? Tips tas gärna emot, men då är det bråttom. Kl 14:00 måste jag veta. Rakat kanske?
Jag lyckades ta mig över gränsen från Norge i lagom tid för att hinna joina mor & co för lite radiobingo. Här ser ni mitt första ark. Någon fick bingo på tre rader. Själv hade jag inte ens lyckats att skrapa ihop en enda. När jag väl var nära bingo, bara ett nummer ifrån, hann min kompis mormor före. Snuvade mig på 300,-.
Känns lite underligt att checka in på ett hotell sent en måndagskväll. Särskilt när man bara har en handväska med sig. Men som de flesta bör veta, så får man plats med sjukt mycket i en tillräckligt stor handväska. Som ett och ett halvt ombyte, en neccessär med allt man kan behöva och lite till, en plattång samt ett par skor. Men lite tragiskt att bli tilldelad ett minirum, tillika supersmal säng. Inte för att jag behöver mer, men ändå... Tragiskt.
Hade en kanonhelg i Töcksfors. Vänner. Fika. Sol. Familj. Mat. Lite regn - men det ignorerar vi.
Insåg dock att jag var kass på att finna bloggmaterial. Den enda bilden jag tog i var denna.
Och det var inte ens i bloggsyfte, utan bara tänkt som en hälsning på MMS. Dessa vinkningar och leende läppar är således inte tänkt till er - utan bara Vanessa. Lilla Noels reaktion är nog dock menad till alla - I don't give a damn!
