h-lena

Jag har laddat länge för detta. Imorn är det dags för första lucköppningen i adventskalendern. Givetvis har jag en chokladkalender; finns inget alternativ.



Då börjar vi nedräkningen. Vem längtar inte till jul nu?

Nu åker jag till Hafjell. Ska ha julbord med jobbet. Kommer att åka skidor, samt äta och dricka gott hela helgen. Vet att denna information inte fyller någon som helst funktion. Eller jo just det ja. Den väcker avundsjuka hos många. Det gör den.

Inte? Men sa jag att allt var gratis också?

Mot fjällen!

Kan erkänna att det är jag som stått för vinflaskorna, men däremot inte en enda Grandiosakartong. Märk också väl hur fint dammsugaren stöttar upp kartongerna.

Det finns då två alternativ:
1) Vi konsumerar extremt mycket varor med kartongförpackningar och därmed hinns dammsugaren snabbt täckas.
2) Vi änvänder sällan dammsugaren.


PS. Jag vet svaret. DS.

Jo, jag vägde mig måndags. Men jag gjorde också mycket annat. Som åka trikk, tåg, taxi, bil, buss och sen taxi igen för att ta mig fram och tillbaka Sverige. Ska inte gå in på det närmare, men det var nog en av de mest meningslösa eftermiddagarna någonsin. Kollektivtrafiken spelade mig ett stort spratt hela dagen och nu var första gången på länge som jag önskade att min kära röda fara inte hade körförbud.

Åter till mitt syfte med inlägget. Jag ska inte beata around the bush så att säga. Veckas vägning sa: plus-minus-noll. Kanske inte optimalt, men ändå helt okej.

Förresten är ju mitt satta "måldatum" nästa måndag. Dagen efter en julbordshelg uppe i fjällen med jobbet. Kanske inte det mest smarta, med tanke på att jag kommer vara långt ifrån nyttig. Vet att det kommer att bli massa god mat och dryck, samt en och annan chokladbit [läs: chokladkakor]. Men jag får väl se till att åka lite extra i backen, så kanske det jämnar ut sig. Ganska osannolikt, jag vet.

Jag verkar hemsökas av dåliga nätter numera.

Natt till idag tyckte en av killarna jag bor med att det var en riktigt kanonidé att ha lite efterfest. Vid halv fyra, ja jag vaknade till såpass att jag kollade klockan, ramlade minst fyra personer in i lägenheten.

Även om det inte riktigt märktes, tror jag att de ansträngde sig för att inte väsnas alltför mycket. Men ni vet hur fulla folk som försöker vara tysta låter. De smyger, men snubblar och drar med sig ett obestämt objekt i golvet. Ligger därefter på golvet och kravlar samtidigt som de brister ut i gapskratt. Kan tänka mig att det är ungefär så det skulle låta om en elefant skulle få ett epelepsianfall i ens vardagsrum.

Elefanten som befann sig i mitt vardagsrum inatt tystades med några hysch-hysch. Nu skulle de återigen försöka vara tysta. Det var teaterviskningar på hög nivå i ett par meningar, sen normalt tonläge, därefter nåddes det klassiska fylle-läget där man tror att man är mycket tystare än vad det egentligen är. Än en gång hysch-hysch.

Låg nog vaken i 20 minuter och hade jag inte tyckt att det var lite skoj att lyssna på gänget, vars medelålder troligen var kvar i tonåren, hade jag nog somnat tidigare. Men nu låg jag och skrattade lite för mig själv när tjejerna kläckte frågor likt nyfikna treåringar som frågar om allt. Vad finns bakom den där dörren? Vad är det som står i hörnet där borta? Vem är tjejen som bor här? Jag minns inte riktigt, men efter ungefär 10 minuter lessnade jag såpass mycket på konversationen de förde ute i vardagsrummet att jag somnade.

Vaknade först morgonen därpå och då tassade inte jag runt på tå inte. Var lite hämndlysten från de 20 minuter de hållit mig vaken runt fyra-tiden inatt. Ramlade därför runt lite extra i köket när jag gjorde frukost runt nio. Då skrattade jag återigen lite för mig själv.

Mohaha...

Ni vet det där trädet som inte fattat att det snart är vinter, som jag skrev om här.

Vet ni vad som skett? Trädet måste ha hört hur jag förbannade mig över att det skulle ta en evighet innan det blev vinter om inte just det där bautaträdet kunde få fingern, eller jag menar grenen, ur och fatta att man som träd ska få färgglada blad och tappa dom vid den här tiden.

Kanske led han av gymnofobi och ville inte klä av sig, men nu jäklar har han nästan löpt linan ut. Hann aldrig ens fota den gula kronan, så fort gick det. I detta nu finns det antagligen inte ett enda löv kvar där uppe. Kolla:


Så nu vet ni alla: Vintern är på ingång. Även i Oslo och det med stormsteg.



PS. Jag lovar och svär att detta har skett helt utan minsta inverkan från mig. Såvida inte mina ord haft en påverkan; det kan förvisso inte uteslutas. Men jag har iallafall inte klättrat upp i trädet och dragit bort alla löv. Inte ens tagit ett enda. Promise! DS.

Var nog fler än jag som reagerade på SVTs bildval tidigare idag. Nu har de iallafall bytt ut bilden till en mycket mer fördelaktig en för Lasse Kronér. Bra val!
Det tycker jag att han är värd - Julvärd.

Visst ser man att det kommer att bli en mysig jul i SVT-rutan nu? Lasse fick mig precis att längta till jul. Detta bådar gott. Good work!

Lasse Kronér blev årets julvärd på SVT.

Alltså, kunde SVT inte ha hittat en liite mer smickrande bild på Lasse-man iallafall? Verkar ju nästan som om de vill framställa honom som utvecklingsstörd. För visst ser han ut att inte ha alla hästarna i hagen här? Ljuset är på, men ingen är hemma. Hissen går inte ända upp. Ni fattar.



PS. Jag har inget emot Lasse Kronér själv, snarare tvärtom. Gillar killen ju. Blir nog en bra julvärd. DS.

Visst blir man lite sugen på att kontakta folk som har upptagen-status på MSN? Man vet ju att de egentligen inte är speciellt upptagna. Är man grymt upptagen och inte tåler att någon skriver till en på MSN, behöver man ju inte vara inloggad. Eller hur?

Men, jag måste erkänna att jag själv utnyttjar statussymbolerna på MSN. Låtsas att jag är något som jag inte är. Upptagen är jag sällan, men däremot "inte vid datorn". Att inte vara vid datorn, när man egentligen är det, är ganska smart. Man behöver inte prata med folk som man inte har lust med, även om de skriver. Är jag online känner jag att jag måste svara, så inte-vid-datorn-statusen räddar mig där.

Man har ju vissa man bara inte orkar snacka med. Folk som man vet alltid börjar messa, men inte har något vettigt att säga. Bara blaj. Ibland kan det vara trevligt, men som oftast inte. När dessa personer (ja, jag har flera) loggar in kan jag vara snabb som blixten att dra på inte-vid-datorn-statusen. När jag väl fått på den kan jag pusta ut. Blir räddad; blir lättad.

Tycker ni att jag avslöjat mig nu kanske? Att ni nu vet hur jag funkar? Kan jag hålla med om till viss del, men så vill jag ändå påpeka att jag ofta är "inte vid datorn" på riktigt. Faktiskt. Det kommer att vara omöjligt för er att veta. På riktigt.

// H-lena (Inte vid datorn)

PS. Jag tror att det är bra många fler som missbrukar inte-vid-datorn-statusen. Garanterat! DS.

Natten innan brandalarms-natten, hade jag också en dålig natt.

Jag vaknade av att jag hade en mardröm. Nog för att jag brukar kunna drömma konstiga drömmar, men jag brukar aldrig ha mardrömmar. Och jag brukar aldrig vakna av dem. Men det gjorde jag denna natt. Tror klockan var runt fem.

Drömmar brukar som vanligt vara verkliga och logiska när man är mitt i dem, men så fort man ska återberätta det hela brukar man inse dess komplexitet och surrealism. Låt mig ändå försöka.

Det var sommar. Inget mardrömslikt över det. Av någon anledning skulle jag sommarjobba på min mors jobb, vilket är en industri, trots att jag hade det jobb jag har idag. Ledsen mamma, men det var lite utav en mardröm för min del, men det var knappast det som väckte mig. För övrigt jobbade min pappa också där i drömmen. Orelevant, men ändå.

Cheferna var lite oense vad jag skulle få för arbetsuppgifter, men till slut kom de fram till att jag skulle städa stallet(?!) som fanns mitt bland pallarna på lagret. Jag åtog mig uppdraget, trots att jag inte är speciellt förtjust i hästar. Tycker att de är lite läskiga, men jag blev garanterad att hästarna inte skulle vara på plats. När jag började räfsa bland höet hittade jag massa skelettdelar från hästar. Nu i efterhand inser jag att det borde ha varit lite obehagligt, men det var inget som berörde mig. Oklart varför.

Det som däremot gjorde drömmen läskig och ledde till mitt uppvaknande var något annat. Plötsligt kände jag nämligen hur jag hade något i munnen. Spottade ut det och insåg att det var fyra av mina innersta tuggtänder, alla helt intakta med rötter och allt. Kände med tungan de stora kraterhål som de lämnat i tandköttet. En panikkänsla spred sig i mig. Då kände jag att fler tänder lossnade. Munnen fylldes med lösa tänder. Till slut hade jag bara mina framtänder kvar, likt en omvänd sexårings mun. Men så fort jag rörde vid dessa, lossnade de likt blad på en vissen blomma. Fick totalpanik och det var när jag satt och tittade på alla mina tänder jag förtvivlat höll i händerna som jag vaknade.

Det första jag gjorde var att försiktigt känna på mina tänder. De satt fast, men jag vågade inte ta i för hårt. Min puls var långt ifrån viloläget och jag låg länge innan jag åter somnade. Vad betydde detta?

Efter att jag snurrat runt i sängen likt en krokodil (eller är det alligator?) som gör sin "death roll" hittade jag till slut den position som jag trodde kunde ge mig sömn. Inte helt otippat var det i mitt vanliga klubbad-säl-läget, med viss modifikation. Men jag somnade inte direkt för det. Det var först efter att jag funderat, analyserat och försökt att ignorera som jag föll i, en troligen inte alltför djup, sömn. Turligen återkom inte drömmen, men jag funderar än på vad den kan ha betytt. Ska försöka kolla upp det. Google nästa.

Hursomhelst, det var helt klart en mindre bra natts sömn.

Läskigt med mardrömmar, nästan läskigare än hästar.

Klockan 1:48 inatt drog det igång - brandlarmet.

Och som det tjöt.

Jag vaknade, men försökte somna om. Oj, vad jag försökte, men det gick inte. Det tjöt i hela huset. Insåg, när jag låg med täcket uppdraget över huvudet och gjorde mitt bästa att försöka somna om, att jag borde gå upp. Tjuter brandlarmet bör man gå upp. Det är ju så.

Men det var lite som den där historien "Pojken och vargen". Man har ju varit med om en del brandlarm på olika platser och har det brunnit nån gång? Nej, just det. Jag var otroligt osugen på att gå upp. Men larmet fortsätte att tjuta. Jag lyssnade; inga panikskrik, inget spring i trappan. Jag hörde ingen brand. Jag stack ut näsan från täcket och sniffade lite; jag luktade ingen brand.

Larmet tystnade.

Då hörde jag folk som gick i trappan. Inga skrik, men ändå folk som gick ut. Jag hörde mina sambos som gick i dörrarna. Trots att larmet slutat insåg jag att jag var tvungen att gå upp.

Drog en handduk runt mig och gick ut ur mitt rum. Tittade ut genom kikhålet och såg en av mina sambos stå där fullt påklädd och prata med en granne. Jag gick på toaletten. Ingen kom tillbaka in i lägenheten. Gick till kylskåpet och tog en klunk mjölk. Drack direkt ur kartongen. Fortfarande ingen som kommit tillbaks in.

Var även jag tvungen att ta på mig kläder och gå ut? Brann det på riktigt? Då borde ju mina sambos komma tillbaks och säga det till mig? Eller? Just när jag skulle titta genom kikhålet igen kom en av mina sambos. Han sa precis det jag ville höra. Det var falskt alarm. Ingen brand.

Gick därför och la mig igen. Sen tog det mig minst tio minuter innan jag somnade igen. Om inte ännu längre. Inser att det för många anses som snabbt, men för mig är det lång tid. Väldigt lång tid.

Med andra ord, en mindre bra natt.

De senaste två nätterna har inte varit bland topp-tio-nätter precis, snarare bland botten-fem.

För er som inte redan känner till mina sovvanor kan jag säga att jag i stort sett är som en klubbad säl. Ligger platt på magen och rör mig inte ur fläcken. Sover som en sten. Om jag mot all förmodan skulle vakna av ett onormalt högt ljud, somnar jag lika fort igen och det hela hade lika gärna kunnat vara en dröm.

I helgen ringde tillexempel min bror mitt i natten. Tiden är för mig oklar, eftersom jag sov när han ringde. Jag vaknade åtminstone och famlade efter telefonen.

För att få den rätta känslan; tänk er att min bror sluddrade för att han var alkoholdrucken, jag för att jag var sömndrucken. Samtalet löd ungefär:

Bro': Hej! Du, vad heter en sån där jacka jag fick av dig i julas. Du vet. Jag glömmer ju alltid.
Jag: Anorak?
Bro' (ropar till några andra): Anorak heter det ju. Anorak! Åååh.
Jag: Tystnad.
Bro': Jaha, vad gör du då?
Jag: Sover.
Bro': Jaha, men vilken tur att du var vaken när jag ringde då.
Jag: Mmm, precis. Vilken tur.
Bro': Men då får du lägga dig och sova igen då. Hejhej!

Jag la ifrån mig telefonen, la huvudet på kudden och 12 sekunder senare sov jag igen. Precis lika skönt som innan. Sån är jag. Jag somnar direkt. Att någon ringer mig mitt i natten gör som regel inget. Jag somnar ändå om. Inte för att jag önskar att folk ska ringa mig nätterna i ända, men jag ville bara förklara att liknande händelser inte förstör en hel natt för mig. Därför har jag sällan dåliga nätter. 

Men nu har jag haft två dåliga nätter i rad. Det var de jag egentligen skulle berätta mer om, men inser att det kommer att bli för långt om jag ska berätta dom som jag vill. Orkar inte skriva nu heller. Låter det bero. 

Lämnar er med en cliffhanger och återkommer.


PS. Lite kuriosa kring min brors kom-ihåg. Jag tror att det är fjärde gången han ringer mig på fyllan för att fråga vad just en "sån där jacka", alltså anorak, heter. Vet inte vad som gör mig mest förbryllad; att han aldrig kan komma ihåg att det heter just anorak, eller att han ständigt tycks snacka om den på fyllan? DS.

Okej, låt mig börja med att säga att jag tror att föregående veckas vägning var missvisande. Det antyder iallafall dagens vägning. -1,8 kg. Eller att vågen inte är konsekvent. Nåt är det.

Förvisso har jag tränat en del i veckan, men så ska vi inte prata om allt jag proppade i mig i fredags. Bara för att hinta lite, så inkluderades choklad, pizza, mer choklad, chips och sen ännu mera choklad. Icke att förglömma är all alkohol som konsumerades också, i minst tre olika former. Det fina i kråksången var väl att allt var gratis. Hehe...

Hursomhelst. Låt oss hoppas att mina senaste veckors jojo-vägningar istället övergår till den stadiga viktminskningen jag hade till en början. Nu är jag onekligen nära mitt första mål. Yej!

Om jag hade varit jobbsökande hade det varit det här jobbet jag siktakt högst på:

Om någon skulle fråga vad man jobbade med skulle man svara lite drygt: "Ja, men jag är ju Brand Manager jag vettu". Sen skulle man lägga till "För O'boy" samtidigt som man med höjda ögonbryn nickar lugnt en gång med blicken fäst i betraktarens ögon, som om man sakta låter det sjunka in hos lyssnaren. Klockrent.

Jag skulle vilja se reaktionerna hos folk då. Först den imponerade blicken. Brand Manager låter ju onekligen som något inte vem som helst kan bli. Men så vet ju alla som själva titulerar sig med engelska titlar, inklusive jag, att man har det bara för att ens titel låter så ofantligt töntig och ointressant på svenska. Man erkänner dock inte detta, utan anledningen är ju självfallet att man jobbar på en global marknad och därmed behöver en titel som funkar internationellt. Självförtroendet blir därmed räddat.

Hursomhelst, nästa reaktion man möts av, när man sen nämner O'boy, kan jag inte tänka mig är annat än uppspärrade ögon som antingen avslöjar en skojar-du-med-mig-reaktion eller också en som insett barnsligheten i det hela. För visst vore det lite barnsligt att vara Brand Manager för O'boy.

Jag skulle vara en perfekt Brand Manager för O'boy.
Men nu söker ju inte jag jobb.

Låt mig säga detta till er som undrar: Det är lääänge tills vintern kommer.*

Jag har insett att jag kommer att ha fullt upp om jag ska påskynda vintern här i Oslo. Löven är ju fortfarande gröna. Vad sker?! Det här trädet verkar dock, som tur är, vara one-of-a-kind med sin ännu inte gula krona. Så enklast är nog bara att helt enkelt fälla det. Vad tror ni?

* Baserat på min farmors tes "När alla löven fallit från träden blir det vinter".

Vykort i en bokhandel i Oslo:



Fler än jag som reagerar på ordvalet? Mina associationer går iallafall till något helt annat när jag ser bokstavskombinationen h-i-v; särskilt skrivet med versaler.

Tycker nog att svenskans "Skepp O'Hoj" skulle gjort sig bättre, men så är jag ju svensk också. Delvis.

En gång när jag var liten frågade jag min farmor när det blev vinter. Jag längtade efter snö. Farmor gav mig ett pedagogiskt svar som hänger med mig än idag: När alla löven fallit från träden blir det vinter.

Det är ju förvisso sant, men jag tog det hela bokstavligt. Tror inte att det var riktigt min farmors avsikt. Jag trodde att jag kunde skynda på vintern genom att dra av alla löv från träden. Såg jag något löv längst upp i toppen på ett annars kalt träd, pekade jag på det och sa till min mor med en djup suck: "Åååh, de bjij ju inte vintej föjjns de däj jövet haj tjijjat nej". Min mamma, som förstod vad jag sa trots att jag bytte ut alla l och r med j, fattade nog inte riktigt innebörden i det jag sa eller vart jag kunnat fått det ifrån. Men vem gör det med barn hursomhelst?

Men än idag, cirka tjugo år senare, tänker jag ändå samma tanke. Att när alla löven fallit från träden blir det vinter. Trots att jag vet att jag egentligen inte kan påskynda processen, slås jag ändå av tanken att hoppa upp i träden och rycka av de ensliga små löven som tappert försöker hålla sig fast och förlänga hösten. Nördigt? Jag vet.



Det kliade lite i kroppen när jag såg detta. Tänker på vad min farmor berättat för mig. Inser dock att hela trädet troligen skulle knäckas om jag skulle försöka ta mig upp i det. Att folk skulle tro att jag var galen, är en helt annan sak.

Jag behärskade mig denna gång och lät det lilla lövet hänga kvar.
Än är det inte dags för vinter. Men snart, med eller utan min hjälp.

Kom på mig själv att gå runt på kontoret och nynna på Galen-i-glass-låten. Ni vet den man sjöng på skolavslutningen i lågstadiet, eventuellt kanske även mellanstadiet. Knappast högstadiet.

Otroligt irriterande är det. Får inte bort den. Jag försökte vid ett svagt och framförallt desperat tillfälle att få en Di Leva-låt att ta över låten-på-hjärnan-platsen, men det gick inte. Troligen lika bra, men min poängen är: Då är det illa.

Galen, jag är galen i glass!
Glass, glass, glass i stora lass, lass, lass.
Ja, jag är galen i glass!

Det hela är inte bara irriterande, utan även mycket konstigt. Av framför allt två anledningar.

1- Jag är inte ens speciellt förtjust i glass från början.
2- Jag går runt på jobbet och fryser nästan ihjäl. Mina händer är is. T¨nderna hackar och tar jag av mig strumporna är tårna garanterat blå-gråa. Då vill man inte ha glass.

Mysteriet: Hur kom låten in i min lilla hjärna? Vem planterade den där?

Den som lyckas lösa fallet ska jag bjuda på en Piggelin. Promise.
Vid snabb avklaring - en Cornetto.

Okej, jag var i Amsterdam fredag till söndag och nej, jag valde att inte tänka alltför mycket på vad jag stoppade i mig. Jag åt god hotellfrukost, men tog ändå inte av kakorna. Jag åt mumsiga restaurangmiddagar med vin, men det var inga fler-rätters och inte ens dessert. Tog några öl på puben, men drack mig långt ifrån dyngrak. Tyckte att jag var relativt måttlig. Så måttlig man kan vara, när man ändå vill koppla av, njuta och bara ha semester.

Förvisso har jag under helgen konsumerat en gigastor brownie-bit [läs: minst en 150-grammare] på ett café samt en onödigt stor fika på Starbucks med en grande Chai Tea Latte, dock med non fat milk, och en gigantisk Chocolate Chip Cookie. På flygplatsen avnjöts också ett par grymt goda chokladpraliner av finaste sort.

Rent krasst sett hade jag ju kunnat halvera all fika-konsumption i helgen, men det var otroigt gott. Och som jag njöt. Om det var värt det har jag inte bestämt mig än. Hade nog kunna njuta i stort sett lika mycket av hälften, men nu gjorde jag inte det. Jag åt. Har faktiskt inte för dåligt samvete av det.

Men med tanke på att jag under måndag-torsdag varit duktig vad gäller mat + att jag tränat tre dagar, totalt 270 minuter, så har jag ändå gått upp ett helt kilo. Gah. + 1,0 kg denna vecka alltså. Hemskt, men sant. Nu ligger jag efter i schemat.

Idag på träningen ska jag både lägga på extra vikter och springa fortare än vanligt. Tills nästa vecka måste jag alltså gå ner dryga kilot för att åter komma i fas. Kan bli tufft med tanke på att jag ändå planerar in en syndarfredag. =)

Sticker till Amsterdam med jobbet imorn. Seminarie och fest står på scemat. Men vi åker mest dit för festens skull. Vi ska networka. Sen stannar jag och en tjej kvar tills på söndag. Utnyttja resan till max liksom. Vi är ju inte dumma. Blir nog lite shopping. Ska hursomhelst bli skönt att komma bort lite. Och Amsterdam är fint.




Dags att hoppa i säng snart. Flyget går 07:45 och jag måste hinna med flygtåget som går 06:19, vilket betyder att jag borde gå upp 05:30. Så sängen nästa. Ska bara packa först.

Är tillbaks på söndag kväll.

Tot Ziens!

Och så fick jag reda på varför dammsugaren sög så dåligt.


Inte undra på...

Jag vaknade till Barack Obamas direktsända segertal imorse. Det var väl ganska väntat ändå? Inte att jag skulle se det direktsända talet, utan att han skulle vinna. Många lättnaders suckar sägs det ha varit. Själv gäspade jag samtidigt som jag famlade mig till toaletten med sömndrucken blick.

Är medveten om att alla medier kommer att fokusera på USA, valet och framförallt Obama idag. Det är helt okej. Jag tycker det. Även om det blir mycket upprepningar, accepterar jag det. Det är ju stort. Faktiskt.

Men snälla, imorn kan vi väl få höra om nåt annat ändå? Nåt som är mer vardagsmat för oss i Sverige. Nån ny störd mördare som härjar runt i landet. Ni vet, den typen av nyheter som vi är vana vid. Så att vi känner oss som hemma igen.

Jag vet inte, kanske stör jag mig lätt på personer. Men ärligt talat, har ni sett meteorologen på SVT, Åsa Rasmussen. Hon skulle iallafall berätta om vädret imorse. Såg henne förra veckan också och störde mig även då, men tänkte att det kanske bara var en ren tillfällighet. Idag visade det sig att så inte var fallet.

Människan har en tendens att börja meningar med ett "jha" som låter obehagligt klämkäckt. Som om det där jha-et låg långt ner i magen och var tvungen att blåsas ut i en kraftig stöt. Så inleder Åsa väldigt många meningar. Dessa avslutas också gärna med ett "förstås".

Tex: "Jha, inte i fjällen förstås". Detta "förstås" kan jag inte heller riktigt greppa. Jag stör mig. Varför säger hon det? Är det så självklart eller försöker hon att dumförklara alla tittare genom att försöka linda in det lite på slutet med ett förstås. Lägg till lite skratt efter det så är det fullfört.
Ett äkta Väder-Åsainslag.

Det är ju inte många minuter de får på sig för att presentera vädret efter nyheterna på morgonen, men i ett och samma inslag lyckades ändå Väder-Åsa få in följande meningar:

- Jha, inte i fjällen förstås.
- Jha, men inte överallt förstås.
- Jha, men det beror ju på hur tjocka molnen är förstås.
- Jha, men det är så långt fram, så det är rätt så oklart förstås.



Snälla, säg att det är fler än jag som stör mig. Om inte, kommer ni att göra det i framtiden. Var så säkra!


PS. Jag tycker faktiskt att Väder-Åsa låter ganska obildad när hon säger både jha och förstås. Tror att jag skulle få medhåll från min svenskalärare från gymnasiet, Gunvor Sand. Hon hatade verkligen meteorologers tal. "Det kommej jegna imojn" immiterade hon och fnös för att de alltid uteslöt ordet "att". Att är viktigt - det kommer att regna imorn. DS.

Då har vi kommit i rätt riktning igen denna veckan, - 0,9 kg. Jag ligger fortfarande i fas för att uppnå mitt mål till 1 december. Ligger till och med lite före, nästan ett kilo. Men det kan jag behöva. Åt faktiskt lite för mycket choklad i veckan och har jag otur får jag bakslag till nästa vecka, men det ska nog gå vägen. Chokladen var god och totalt värt det.

Har fortfarande lite ont i foten också, så jag har inte kunnat gå på mina vanliga träningspass med step och aerobics. Kommer nog inte kunna det denna helgen heller. Den måste nog få vila. Foten alltså. Men jag får hålla mig till lite spinning och styrketräning, så blir det nog bra.

Var för övrigt på Yoga igår och måste erkänna att det var en utmaning. Instruktören tyckte att det var dags för en position där man ska stå på huvudet med benen i luften. Jag är inte den mest viga och just denna position var inget för mig. Efter några misslyckade försök gentemot väggen (detta för att få extra stöd; alltså en lättare variant) gav jag upp. Insåg att jag troligen såg ut som en elefant som försökte balansera på snabeln. Alla ser ju omöjligheten i detta. Så även jag. Jag la mig ned i vilopositionen Barnet och inväntade de andra. Jag sneglade runt i salen och till min tröst fanns det flera elefanter i gruppen som valde att inse sina begränsningar. Lättnadskänslan spred sig, inte bara hos mig, utan troligen min.

Jag är långt ifrån perfektionist. Se bara min lagerhylla med smycken, skärp och grejer.



Men jag måste erkänna att jag mår lite [läs: mycket] dåligt när jag ser på hyllan. Den går lite emot mina principer känner jag. Men jag skyller det på den brist av plats som jag har här i mitt lilla kollektiv. Dessutom gömmar jag den bakom dörren. Då ser jag den inte. Lite strutsvarning över det hela, men det funkar.

När jag flyttar till eget i Stockholm åker mina smycken upp i färgskala på badrummet igen. Som jag hade när jag bodde i Kalmar. Det var tider det.

Ordningen kommer alltså, så småningom. Tills dess rotar jag mig fram bland mina smycken och titt som tätt hittar jag ett halsband som jag glömt bort. Det har ju sin charm det också, intalar jag mig själv.

Vaknar man tidigt på helger finns det inte mycket bra på tv som man kan se på.

Första kanalen visar Sponge Bob. Har inte riktigt hängt med i senaste tidens tecknat och måste erkänna att jag inte är ett så stort fan av det heller. Jag gillar Kalle Anka på julafton, men mest för traditionen. That's it.

Zappar vidare och kommer till TV-shop. De vill att man köper en Steam Blaster som kommer att underlätta städningen till max. Allt kommer att bli så rent, så enkelt. Löp o köp, Jag väljer att zappa vidare. 

Hamnar på ett av alla dessa ring-in-tävlingsprogram. Ni vet, det står en hysterisk blond brud framför en rebus. Säger i stort sett svaret rakt ut, för att så många som möjligt ska messa in och de kan tjäna massa pengar. Hur mycket jag än hatar dessa kräk-Eva-program, så fastnar jag. Som om jag bara vill störa mig på frågan hon precis ska påa.

Den lyder: På en Råttfarm var det 25 råttor. 10 vita, 10 bruna och 5 rosa. Efter en epedemi dog 20% vita, 1/5 bruna och alla rosa. Hur många av de omkomna överlevde?

Så säger hon [läs: skriker hysteriskt]: Titta på frågan noga. Den här är lite tricky, men svaret står i stort sett i frågan. Jag får in massa TAL här. Men TÄNK er för... LÄS frågan.

Samtidigt läser hon frågan igen och sista meningen betonar hon "Hur många av de OMKOMNA ÖVERLEVDE?"

Vet inte om jag ska idiotförklara frågan eller folken som sitter och messar in fel svar. Troligen folket, för alla bör väl förstå att det är INGA. Inga som omkommer kan överleva. Inte i min värld iallafall.

Jag blir sjukt irriterad och zappar vidare.

Barnprogram på finska. Zappar igen.

På SVT visas Go' kväll och en tant ska få välja vem hon skulle vilja bjuda på middag. Tittar lite, men när hon väljer att bjuda in killen som byggde pyramiderna i Egypten för herrans massa år sedan känner jag att jag fått nog. Orka liksom.

Zappar genom ett gäng kanaler som inte har sändning samt andra som visar värdelösa serier som Skippy, Flipper och Lassie. Förundras över hur alla dessa djurhjältar kan ha samma sändningstid. Men den dåliga sändningstiden kanske säger en hel del...

När jag zappar vidare har jag kommit runt. Är tillbaka till frågeprogrammet. Nu har bruden kladdat över hela gåtan förutom sista meningen [läs:svaret] samtidigt som hon skriver på tavlan: Det är under två stycken.

Jag blir galen. I ren frustration stänger jag av tvn och går upp. Vill inte bli mer idiotförklarad.

Känns lite som det här:

Visst är det praktiskt att ha kläderna i färgskala?



Vill inte kategorisera mig som en perfektionist, för jag är långt ifrån det. Har både damråttor under sängen och slänger stumpor på golvet då och då. Men sånt här får mig att må bra i själen. Endorfinerna sprider sig i kroppen när man öppnar garderobsdörren. Glädje.

Kalla mig gärna smygperfektionist.